www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Jumper

[Affischen för Jumper]


Regi: Doug Liman
Manus: David S. Goyer, Jim Uhls och Simon Kinberg; filmen är baserad på romanen Jumper av Steven Gould.
Musik: John Powell
I huvudrollerna: Jamie Bell, Rachel Bilson, Hayden Christensen och Samuel L. Jackson.
Längd: ca 90 min
Ursprungsland och -år: USA, 2008
Åldersgräns: 13
Recensionsformat: film
Filmens webbsida
Om filmen i IMDb

Kortkort:
Tonårs/ungdomsfilm om folk som märker att de kan teleportera och att det finns folk som inte gillar att folk hoppar omkring här och där i världen. Hör du inte till filmens målgrupp (ca 15–25) är det lika så bra att du helt enkelt låter bli att se filmen. Är du i rätt ålder kan jag tänka mig att du gillar filmen stort. Hur som helst kan det löna sig att kolla in Steven Goulds roman Jumper som filmen är baserad på (länken går till författarens sida om boken).

Lite längre:
Jag tror att jag kunde ha gillat Jumper en hel del om jag sett filmen för sesådär 20 år sedan. Råkar du alltså vara mellan 15 och 25 kan du utgå ifrån att undertecknad är en gammal cynisk fossil som helt enkelt inte förstår det goda i livet och därför inte heller ”förstår” Jumper.

Jumpers premiss är välkänd från flera andra sf-filmer: vi har en individ eller en grupp individer som är på något sätt annorlunda. Dessa annorlunda människor jagas av medlemmarna av en mystisk organisation. Vår huvudperson märker en dag att han är en av de annorlunda och snart får han lära sig att det finns folk som är ute efter hans huvud.

I Jumpers fall är det teleportering som betecknar annorlundheten. En dag hamnar filmens huvudperson ut för en olycka och märker att han kan teleportera, alltså förflytta sig ögonblickligen från en plats till en annan. Han är femton år gammal med ett söndrigt hem och blir mobbad i skolan. Varför skulle han helt enkelt inte lämna allt, han har ju sin nyfunna förmåga som gör det mer än enkelt för honom att klara uppehållet.

Ett antal år senare har vår nördigt fega tonåring vuxit upp till en världsvan playboytyp för vilken frukost i Paris åtföljt av surfning i Hawaii och nattklubbsliv i Rio är lika normalt som att ta bussen till jobbet är för oss vanliga dödliga.

Så här långt fungerar filmen helt OK även för fossilpubliken. Huvudpersonens sinnesvärld och hans utveckling från osäker tonåring till en lite arrogant ung vuxen presenteras alldeles OK. Likaså mysteriet med huvudpersonens övernaturliga förmåga. Inga onödiga pseudoförklaringar eller filosoferingar. Här har vi en grabb som kan teleportera och nu ser vi vad han gör med sitt liv.

Upp till den stund då filmen presenterar berättelsens bov går allt bra. Ja egentligen går allt bra ända tills vår hjälte själv får träffa boven. Nu börjar allt banka käpprätt åt helvete och nu kan du som är under 25 och sålunda kan tänkas höra till filmens brännpunktsmålgrupp sluta läsa, för du kommer ändå inte att gilla det jag säger.

Efter att ha byggt upp en helt intressant intrig tycks filmmakarna nu slänga all logik i skräpkorgen och bestämma sig för att det viktigaste för vår hjälte är att få honom igen ihop med sin tonårsflamma, en flicka som han inte sett på gud vet hur många år. Det faktum att någon verkar verkligen vilja fånga vår hjälte och kanske t.o.m. vill honom illa tycks inte påverka vår huvudperson det minsta.

Teleporteringsförmågan tycks också revideras hur som helst och när som helst så länge det som kanske kunde kallas för filmens intrig kräver det. Ingen tycks bry sig om ifall det hela håller ihop logiskt sett eller ej. Och samma sak gäller filmens skurkorganisation och dess aktiviteter.

Som jag skrev i början tror jag att jag mycket väl kunde ha gillat Jumper som yngre. Hela problematiken med utanförskap och osäkert tonårsliv kombinerat med en övernaturlig förmåga som ger dig egentligen fullständig och obegränsad kontroll över ditt liv – vad annat kan en ung människa önska. För den rätta målgruppen tror jag att filmen träffar mitt i prick och ger så mycket mer att man är beredd att förbise diverse mindre lyckade delar av intrigen samt möjliga ologiska drag. Men för en cynisk medelålders gubbe, som mig, var Jumper en totalt bortkastad 90-minutare.

-Ben Roimola- 4.3.2008
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]