[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull

[Pärmen på Indy IV]


Regi: Steven Spielberg
Manus: David Koepp, George Lucas, Jeff Nathanson, Philip Kaufman
Musik: John Williams
I huvudrollerna: Karen Allen, Cate Blanchett, Harrison Ford och Shia LaBeouf.
Längd: ca 125 min
Ursprungsland och -år: USA, 2008
Åldersgräns: 13
Recensionsformat: film
Filmens webbsida, där man bland språken kan välja även svenska eller finska.
Om filmen på IMDb.

Kortkort:
Indiana Jones är tillbaka efter flere års väntan och vad får vi. En film som blir nedsågad och nedhackad i alla medier. En film som väcker delade känslor. Här finns allt som finns i Indiana Jones-filmer: goda, onda, småkryp, dödskallar, ormar, mystiska sekter och en hel massa annat. Men inte är den så dålig som det sägs. Här finns vissa saker som kanske är ”litet för mycket” men en njutbar film är det. Det tycker jag i alla fall.

Lite längre:
Filmen inleds med en armékaravan mitt i Nevada-öknen på väg till en bas. Redan från de första bilderna är det klart att nu är det 1950-talet. Henry Jones har åldrats och Kommunisterna är det nya hotet mot den fria världen; plus atombomber, McCarthy, och tonåringar. Den nya tiden är här och med den är framtiden inte mera i religionen utan i den s.k. inre rymden. Ryska kommunister med dr. Irina Spalko i spetsen söker en artefakt som finns i ett förråd ute i ett av Armens förråd. Henry Jones är tillfångatagen och tvingas söka fram denna låda. Irina Spalko förväntar sig att med hjälp av artefakten kunna lära sig läsa tankar. Efter en hel del händelser flyr Jones och blir misstänkt för att vara i maskopi med dessa kommunister.

Jones får sparken från universitetet och bestämmer sig för att resa bort men träffar på den unga motorcykelburna pojken Mutt, som ser ut som Marlon Brando i The Wild Ones. Sedan är äventyret i full gång. Efter en motorcykeljakt drar de iväg till Sydamerika för att försöka hitta en professor och Mutts mor. En kristalldödskalle är svaret på alla frågor och det är inte bara Jones och Mutt som är ute efter den utan också Irina Spalko och hennes brutala ryssar. Resten är action och underhållning.

Men är filmen bra? Jag är litet tvetydig till detta. Visst njöt jag av underhållningen och min 11-åriga dotter var ibland litet ”mysigt” rädd. Detta är en Indiana Jones-film, inget annat. Det som sedan skiljer denna film från de andra Indy-filmerna är att vi här inte har onda kulter, religösa artefakter och dyligt utan nu vandrar vi i Eric von Dänikens fotspår. Varelser har kommit från rymden för att i Sydamerika blivit behandlade som gudar. Hänvisningar till andra filmer görs också rätt så kraftig i denna film. Allt från Atomic Café till The Wild Ones.

Det är just här som också det största problemet med filmen är. Här finns inget nytt. Allt har gjorts tidigare och ibland t.o.m. bättre. Allt känns igen och jag saknade berättarglädjen i hela filmen. Hela filmen har alltför mycket i sig. En sak jag gillade sen igen är hur filmmakarna binder de tidigare Indy-filmerna samman med Karen Allen. Allt som lämnas bakom dyker upp framför dig eller något i den stilen. En del saker är litet onödiga som Tarzan-scenen och myrscenen men annars är detta nog en sån där pojkboksfilm som det är svårt att inte gilla. I alla fall så länge man är på bio. En annan sak är när man kommer ut från biografen och börjar fundera på vad man egentligen sett.

Men hatten finns kvar, piskan finns kvar och den där pojkcharmen som Harrison Ford har finns också kvar. Och med Shia LaBeouf som en värdig uppföljare kan det nog hastigt hända att vi plötsligt har en ny Mutt Jones film på gång. Det har ju funnits en Young Indiana Jones TV-serie också.

Se filmen och bilda er egen åsikt. Låt inte puritanisterna som rasar fram på internet skrämma er ty så dålig är den inte.

-Kenneth Lindholm- 1.6.2008
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]