www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


The Hunger Games: Catching fire

[Affischen för The Hunger Games: Catching fire]


Regi: Francis Lawrence
Manus: Simon Beaufoy och Michael Arndt, baserad på romanen The Hunger Games: Catching fire av Suzanne Collins
Musik:
I huvudrollerna: Elizabeth Banks, Woody Harrelson, Liam Hemsworth, Josh Hutcherson, Jennifer Lawrence och Donald Sutherland
Längd: ca 146 min
Ursprungsland och -år: USA, 2013
Åldersgräns: 12
Recensionsformat: film
Filmens webbsida
Om filmen på IMDb

Catching fire är den andra filmen som baserar sig på Suzanne Collins’ trilogi om ”Hungerspelen”. Många vet säkert vad böckerna handlar om, men för dem som missat det (och det kommer spoilers nedan!): hungerspelen är en tävling där tonåringar från olika distrikt i framtidsstaten Panem tvingas slåss mot varandra till döden. Det rika Capitol styr Panem, och i de 12 kringliggande distrikten produceras varor som mest gynnar huvudstadsborna. För att hålla de fattiga distrikten på mattan ordnas hungerspelen som en form av gladiatorspel. Det vill säga: bröd och underhållning åt folket, och de håller sig lugna.

I den andra boken/filmen ska vinnarna av det senaste hungerspelet (det som upplevdes i bok/film 1) Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) och Peeta Mellark (Josh Hutcherson) åka på segerturné i distrikten, men istället för att minska på revoltlusten som vaknat i distrikten lyckas de istället bara väcka folket till en starkare lust att störta Capitol och president Snow (Donald Sutherland).

För att förleda uppmärksamheten ska nästa hungerspel vara en så kallad Quarter Quell, ett spektakulärt spel vart 25 år och som har speciella regler. Snow och hans nya hungerspelledare Plutarch Heavensbee (Philip Seymour Hoffman) hittar på att nästa spel ska samla vinnare från tidigare spel. Eftersom det bara finns tre vinnare från distrikt 12, blir det förstås Katniss och Peeta som åker på spel igen, för att deras alkoholiserade mentor Haymitch (Woody Harrelson) aldrig skulle klara av spelen igen.

Inför detta andra spel möter Katniss tidigare vinnare och måste bilda nya allianser. I spelet visar sig några personer lätt komma till Katniss försvar, Finnick Odair (Sam Clafin), Wiress och Betee (Amanda Plummer och Jeffrey Wright), Johanna Mason (Jena Malone). I slutet av filmen får man veta att hela spelet varit ett sätt att göra Katniss till en ännu större revolutionsförebild. Och dessutom visar det sig finnas ett redan etablerat rebellmotstånd. Och här slutar det, inför revolutionen. Men Katniss är både fysiskt och psykiskt skadad och Peeta har hamnat i fiendens klor.

Jag har också läst boken Catching fire och tycker att filmen i det här fallet fungerar bättre än boken. I boken känner man en viss irritation över en underlig dramatisk kurva: det nya spelet sätter igång först i andra halvan av boken och blir därför kortare än spelet i första boken. Samtidigt blir berättandet mer gripande i den andra delen. Collins har koll på hur hon trissar upp spänningen genom att tvinga in karaktärerna i spelet. I boken är man dessutom fångad i Katniss’ tankar och upplevelser på grund av första person-perspektivet.

I filmen slipper man Katniss’ lite irriterande inre monolog, och miljön och de andra karaktärerna blir intressantare och tydligare. Den här andra filmen tycker jag dessutom var mer gripande än den första, kanske för att man nu känner till världen, och det kuvade folkets kamp känns mer trovärdig – berättelsen har börjat leva. Man längtar efter den där revolutionen. Det finns dessutom detaljer som fungerar mycket bra på film: ljudet av ”the mockingjay”, en melodisnutt som binder samman filmen. Och förstås det visuella: våldet som blir mer påtagligt och svårare att värja sig för. Dessutom är rollbesättningen mycket bra – så mitt i prick, att det är svårt att bli av med skådespelarnas ansikten om man läser böckerna efter att ha sett filmen.

Det har skrivits en del intressanta analyser av Hungerspelen, t.ex. i Expressen av Isabelle Ståhl, där hon tar avstamp i filmen och gör en analys av dagens verkliga samhällsklimat och arbetsmarknaden. Ståhl skriver: ”I ’Hunger games’ använder staten Hungerspelen som ett skådespel, ett iscensatt litet krig som ska avleda folkets uppmärksamhet från de verkliga problemen, den verkliga kampen. Det är lätt att dra paralleller till vår egen tids mediekultur och hur den uppmanar individen att lägga all handlingskraft på striden mot den egna svagheten, kroppen, tivlet, orkeslösheten, vikten” (sic). Istället för att kämpa mot den verkliga fienden, de som verkligen har makten, njuter man av underhållningen och riktar all energi till att kontrollera sig själv. Men när kommer det en gräns emot? När förintar man sig själv, och när är det dags att rikta handlingskraften utåt?

Jag föreställer mig att dystopier och behovet av berättelser med revolter är något som mynnar ur ett riktigt behov av revolt. Att Hungerspelen varit en sådan framgång tycker jag är ett tecken på att trilogin träffar en ömmande nerv och fyller ett behov. I böckerna och filmerna finns en inbyggd kritik mot dagens skeva inkomstfördelning, utnyttjande av arbetskraft, kapitalism och mediekultur. Men berättelsen visar också varför ett sådant system kan fungera: det glamorösa i spelen, äran att vara utvald och ha en chans att vinna och få ett bättre liv. Att höja sig över massan (och få fina kläder och lyxig mat). Detta är lockbetet för att man ska strunta i orättvisorna. Det är lättare att följa med ett färdigt system, än att trotsa det. Revolutioner innebär också alltid våld och död.

Hungerspelen är inte långt ifrån den verklighet vi lever i idag, trots att berättelsen kan tyckas överdriven. Men det är bara en liten detalj att ungdomarna ska döda varandra, det är det sista steget som gör att systemet blir omänskligt och moraliskt för tvivelaktigt.

-Jenny Wiik- 22.1.2014
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]