www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


The Hitchhiker's Guide To The Galaxy

[Pärmen på The Hitchhikers Guide to the Galaxy.]
Regi: Alan J.W. Bell.
Manus: Douglas Adams.
Musik: Bernie Leadon.
I huvudrollerna: Sandra Dickinson, David Dixon, Peter Jones, Simon Jones
och Mark Wing-Davey.
Längd: ca 193 min.
Ursprungsland och -år: Storbritannien, 1981.
Åldersgräns: 7.
Bildformat: tv (4:3).
Finsk titel: Linnunradan käsikirja liftareille.
Distributör: Oy Pan Vision Abhttp://www.panvision.com
hyr- och köpDVD.
Recensionsformat: DVD.
TV-seriens webbsida finns på http://www.bbc.co.uk/cult/hitchhikers/.
I IMDb hittas tv-serien på http://www.imdb.com/title/tt0081874/combined.
DVD-fakta:
  • Bildformatet är 4:3, det är ju frågan om en tv-serie modell äldre, så detta är originalbilformatet.
  • Skivan innehåller det monofona originalljudspåret samt en nymixning i stereo.
  • Textning på svenska, finska, norska och danska.

Bonus: (allt bonusmaterial är textat på samma språk som själva tv-serien)

  • The Making of The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (58,45 min; bildformat 4:3).
  • Don't Panic (26,03 min; bildformat 4:3).
  • OBS: Såväl den amerikanska, den brittiska som den australiensiska versionen har mer bonusmaterial, se t.ex Rewinds databas för en jämförelse av dessa tre versioner.

Har jag allt? En kopp te? Ja. Min morgonrock? Min handduk? Ja. Allt är färdigt. Resan kan börja.
    Men. Vissa dubier har man, det erkänner jag genast. Att se Liftaren? Att verkligen se det som händer - det som man hittills endast sett i sin egen fantasi?
    Douglas Adams' Liftare finns till i ett antal olika former. Som hörspel fungerar stycket så underbart väl som ett hörspel bara kan fungera för att det var som ett hörspel Liftaren ursprungligen kom till. Som böcker fungerar stycket också helt perfekt för att det är egentligen inte så omöjligt att förvandla det som händer i ett hörspel till prosa (bara man har fria händer att göra det - och naturligtvis en genial författare som kan sin sak). Den upplästa boken (själv har jag hört Adams läsa upp den) ligger någonstans mellan hörspelet och boken och inga problem där heller, Adams likt så häpnadsväckande många andra brittiska författare är en utmärkt och passligt torr (intellektuellt alltså) men fullständigt gemytlig uppläsare. Datorspelet känner jag inte till, inte heller teaterpjäsen. Och så har vi alltså TV-serien. Och möjligtvis, någon gång i framtiden, äntligen, filmen (Metro 15/10 2003: "Linnuradan käsikirja liftareille elokuvaksi" - i en synnerligen inkompetent och osakkunnig notis uppger tidningen att regissören nu denna gång ska heta Garth Jennings).
    TV-serien kom till 1981, ett par år efter hörspelet, för att Liftaren redan hade hunnit bli ett fenomen och BBC ansåg att detta bör exploateras. För regin stod Alan Bell. Egentligen borde radioversionens regissör John Lloyd ha regisserat även TV-versionen - det var ursprungligen hans idé att göra en TV-version - men eftersom han just då höll på med Not the Nine O'clock News och serien blev något oväntat en enorm succé så fick han avstå. Under Bells ledning blev det sex avsnitt och det kunde ha blivit mera, så ville åtminstone BBC, men Adams vägrade att skriva flera avsnitt. Orsaken hette Alan Bell. Adams vägrade absolut att samarbeta med Bell, han ville ha Lloyd. Det blev inte Lloyd vilket betydde att det inte blev flera avsnitt heller.
    Redan från början fanns det friktion mellan Bell och Adams. Bell ville genast ta avstånd från radioproduktionen. I praktiken betydde det att han inte alls ville ha med samma skådespelare som i hörspelet. Adams var av annan åsikt. Ett par av skådespelarna fick, för att de trots Bells skepticism provläste så superbt, upprepa sina roller. Peter Jones gjorde om Boken, Mark Wing-Davey spelade igen Zaphod, Richard Vernon spelade Slartibartfast och Simon Jones var igen Arthur Dent - en roll som Adams skrev med just Simon Jones i tankarna - för att ingen annan var så mycket Arthur Dent som Simon Jones. Simon Jones hade redan varit med i ett tidigt Adams-stycke, Out of the Trees, som Adams författade och till och med spelade i tillsammans med Graham Chapman ur Monty Python - en helt hysteriskt galen grej om hur huvudpersonen Simon Jones bryter en obetydlig liten kvist och detta eskalerar och till slut naturligtvis (och ytterst adamskt) leder till det att hela världen förstörs! Geoffrey McGivern som i hörspelet spelat Ford Prefect ersattes med David Dixon, inget dåligt val faktiskt, och Trillian spelades, något bisarrt, av amerikanskan Sandra Dickinson (inte för att hon inte är enormt bra i rollen hon också). För övrigt innebar den nya besättningen inga större omvälvningar, närmast på grund av det att de övriga rollerna inte var så stora.
    Manuset är ganska långt det samma som i hörspelet. Vissa smärre undantag existerar på grund av att samma saker inte nödvändigtvis fungerar i radio och i TV. Och vissa scener är ändrade för att de i radioversionen skrevs av John Lloyd - i Tv-serien ville Adams endast ha sin egen text (scenen med Disaster Area tillhör dessa).
    Vad fungerar och vad fungerar inte? Första scenen börjar effektiv med en vacker soluppgång påminnande om The Dawn of Man i Kubricks 2001, men denna soluppgång markerar inte mänsklighetens morgon utan tvärt det motsatta - människans undergång.
    Själva guiden är ett problem. I radion är det just den finurliga guiden som är det geniala, det fenomenalt roliga, det totalt originella. Men guiden är en talande bok - inte så värst filmatiskt. TV-serien har löst guide-problemet på två olika sätt. Dels genom att ha spelade scener och dels genom att ha grafik. Ingendera fungerar helt perfekt men de spelade scenerna är klart sämre. För att all information redan kommer verbalt så utgör de ett onödigt element, tårta på tårta så att säga. Grafiken är en bra och innovativ idé - för 20 år sedan måste det ha verkat häpnadsväckande futuristiskt med dessa små klumpigt animerade bitar. De är roliga och fiffiga de också, precis som radioversionens guidebitar, men delvis gäller även här samma sak som med de spelade bitarna: så gott som allt kommer redan i den upplästa texten (och för det mesta bra mycket elegantare). I TV-serien är guiden något av ett obligatoriskt element, det måste vara med för att det är med redan i namnet, men hur? Det har man inte kunnat lösa på ett tillfredsställande sätt. Medan guiden i radion fungerar sjuttons bra och utgör inget mindre än styckets själ så är den i TV-serien nästan ett handikapp.
    Specialeffekterna. Ett annat problem. Något som man i samma utsträckning inte behöver tänka på i hörspel. Eller åtminstone är de inte lika dyra. Pengar. Även det ett problem. Eller särskilt det ett problem, för att Liftarens TV-budget var inte så stor att allt det som behövdes kunde så där bara skapas. När man nu ser på serien ser den rent av billig ut (jag vill minnas att ett avsnitt hade en betydligt mindre budget än ett enskilt Dr Who-avsnitt). Rymdskeppen ser bara inte övertygande ut. När vogonernas rymdflotta ska annihilera Jordklotet ser det närmast pinsamt ut. Vogonerna ser de också rätt lustiga ut, vilket inte torde vara meningen, inte åtminstone så att de ser så där löjliga ut.
    Men det värsta är Zaphods andra huvud och tredje arm - något som en radioförfattare kan kasta ur sig utan att ens tänka på saken. Men hur förverkliga det i en TV-serie? BBC lät konstruera ett kybernetiskt huvud som kostade enormt stora summor och såg totalt katastrofalt ut. Och fungerade inte alls. Eller enligt Wing-Davey (som i dokumentären skrattar åt det att huvudet var bra mycket dyrare än han själv) så fungerade det i 30 sekunder, varefter det tog en timme att ställa in det på nytt, en timme som de aldrig hade. Därför sitter huvudet på Zaphods axel och bara sover. Den tredje armen har BBC:s tekniska personal löst genom att ha någon stå bakom skådisen och låna honom sin arm. Inte vansinnigt övertygande det heller. Det som borde ha gjorts är naturligtvis det att Zaphods extra kroppsdelar borde helt kallt bara ha eliminerats. Går det inte att göra något ordentligt så är det lika bra att låta bli att göra det, eller kanske till och med betydligt bättre, men å andra sidan hör extradelarna till Zaphods varelse och lite snopet skulle det nog ha varit med en fysiskt sett helt normal Zaphod. Men kanske man kunde ha hittat på något annat istället - något som fungerar visuellt?
   Margrathea ville Adams filma på Island, Bell i Marocko. Det blev Cornwall och det ser inte alls så dumt ut. Scenerna är så imponerande att de nästan kunde ha varit filmade på Månen och de underjordiska bitarna är filmade i äkta gruvschakt (ljusen är äkta gruvljus och finns med för att det skulle ha varit vansinnigt dyrt att släcka lamporna - men det blev faktiskt en snygg om icke planerad effekt). I princip verkar det som om utescenerna är fräschare och mera dynamiska än innescenerna (som ibland verkar lite väl statiska och nästan klaustrofobiska). Scenerna med restaurangen Milliways (alias The Restaurant at the End of the Universe) är enormt roliga. Hyperdatorn Deep Thougt ser otroligt imponerande ut och scenerna kring den hör till de bästa. Valen (alltså missilen som av osannolikhetsskäl förvandlas till en val) har alltid tillhört mina favoritscener. Fungerar här inte alls. Mössen är helt vanliga möss och ser så ut också. Vilket betyder att scenerna med mössen är rätt misslyckade. Får man tro på Bell så ville Adams ha karlar i muskostym (enligt Bell ville Adams också att Marvin skulle spelas av en karl med silverfärg på sig). Adams påstår att Bell pratar skräp. Av vissa orsaker är jag mera benägen att tro Adams.
   Marvin är utmärkt, hans utseende, hans sätt att röra sig, hans röst, allt. Tittar och lyssnar man på Marvin alltför länge blir man helt säkert kosmiskt deprimerad. Marvin spelas för övrigt av två skådespelare, den ena får agera kropp medan den andra (David Learner som även var med i hörspelet) får agera röst. De galaktiska poliserna (de romanskrivande och sensitiva) är ofantligt roliga. B-arken tillhör det finurligaste Adams har hittat på och fungerar suveränt fint. Det samma gäller hela slutet. Om de första avsnitten är ojämna och rätt klumpiga så blir det hela tiden bättre mot slutet. Därför skulle det inte alls ha varit så dumt med flera avsnitt än sex.
   Ett par rollprestationer bör särskilt uppmärksammas: Hotblack Desiatos livvakt på Milliways spelas av David Prowse som gjorde en annan och liknande men ändå totalt annorlunda roll som Mr. Alexanders dvs. Patrick Magees livvakt i Kubricks A Clockwork Orange. Men mest är Prowse känd eller egentligen okänd för sin roll i Star Wars som en viss herr Darth Vader (men helt som i fallet Marvin bara Vaders lekamliga form - Vaders röst görs av en superb James Earl Jones jämte en hel massa enormt intressanta ljudliga specialeffekter). B-arkens kapten Aubrey Morris är även han med i A Clockwork Orange, han spelar en sliskig Mr. Deltoid (Alex parole officer). The dish of the day-scenen är en av de nyskrivna (eller egentligen fanns den väl redan med i teaterpjäsen, om jag inte helt misstar mig) och hör till de absolut roligaste - Adams berättar i extramaterialet att den scenen var den enda som den tekniska personalen skrattade åt. Scenen är, kunde man nästan säga, en modifierad eller uppdaterad Monty Python-sketch (i Flying Circus, avsnitt tretton - albatrossavsnittet - har vi en restaurang-sketch med en halvnaken Terry Jones som restaurangens specialrätt Hopkins au gratin a la chef: "I hope you're going to enjoy me this evening. I'm the special. Try me with some rice.") Dagens rätt spelas av Peter Davison - den femte Dr Who. Och sedan har vi naturligtvis Adams själv som är med i två avsnitt. I avsnitt 1 sitter han vid pub-disken och dricker öl när Ford Prefect berättar att världen ska gå under om ett par minuter. I avsnitt 5 spelar han en bank/börs-man från City som kastar bort sina pengar och sina kläder och vadar in i havet. Egentligen var det aldrig meningen att Adams skulle göra en så stor och synlig (!) roll men skådespelaren som hade rollen fick ett hinder i sista stunden varpå producenterna kom att tänka på Adams: Den karln ska väl sjutton också få göra något för sin lön och inte bara drischa och ha sig. Man tog honom till närmaste pub och bjöd honom på så mycket alkohol att han - utan att riktigt förstå vad det handlade om - sa ja. Följande morgon var både kall och dyster. Adams var seriöst bakfull och först när man började filma förstod han sanningen i all dess förskräcklighet - han måste visa sig spritt språngande naken framför kameran.

Paketet innehåller två skivor: hela serien i sex avsnitt plus extramaterial i formen av två dokumentärer. The Making Of och Don't Panic innehåller i och för sig intressant material (bland annat kommentarer av Adams och regissören samt skådisar och teknisk personal) men helt och hållet tillfredställer de mig inte. Detta på grund att de - som så gott som alla makingof-snuttar - verkar vara alltför ofta vara överpolerade pr-filmer utan egentlig substans. Vi får aldrig veta något om hur det på riktigt var bakom kulisserna, vad för slags personliga och konstnärliga meningsskiljaktigheter som förekom. Bättre skulle de i mitt tycke var om man hade riktiga, hederliga intervjuer med regissör eller författare, hela serien/filmen i fråga skulle gås igenom och kommentera punkt för punkt. Som extrorna nu är handlar de närmast om tekniska bagateller och harmlösa anekdoter. Den som vill veta mera om hur serien på riktigt kom till gör vist i att vända sig till Gaimans nyligen i ny upplaga utgivna Adams-bok Don't Panic (som inget har att göra med dokumentären med samma namn). Även de färska Adams-biografierna torde ha sitt att säga i saken (men jag vet inte säkert, har inte ännu läst dem).
   Helt bortkastad tid är det inte att se på dokumentärerna för att ett och annat smått och gott får man reda på. Som till exempel att det först var meningen att använda burkskratt. Det motsatta beslutet fattades först när ett avsnitt visades åt en biografsalong full av sf-entusiaster som alla reagerade negativt på burkskrattet. Den färdigskrattade exempelbiten är fullständigt ruskig och tar totalt kål på allt det roliga. Vi får även veta att när man satt igång med TV-serien var Adams helt pank men under de månaderna som serien filmades började det strömma in pengar och Adams skaffade sig en ny hobby: att äta gott. Allt som oftast när Adams satt och såg ut som om han arbetade för fullt med att polera dialog eller tänka på viktiga konstnärliga aspekter visade det sig att han de facto höll på att konsultera sin kära Good Food Guide. Dagens viktigaste beslut: var ska vi äta lunch? Sedan kapade han ett antal skådisar och körde dem till någon obskyr och inte alltför närbelägen restaurang som han hade läst om.
   Dokumentärerna bekräftar även vissa saker som jag redan hade hunnit misstänka. I en intervjusnutt säger Adams att han aldrig skulle ha skrivit in en berättare om Liftaren inte skulle ha varit ett hörspel.
   Tekniskt sett är serien inte helt felfri. Bildkvaliteten är inte perfekt. Vissa dramatiserade guide-avsnitt är utan ljud. Först trodde jag faktiskt att detta var avsiktligt (ett bisarrt konstnärligt val) men det verkar som om så inte var fallet. Den felande berättarrösten gör bitarna ytterst svåra att förstå - man måste gissa sig till vad det är som äger rum och för den som inte redan känner till materialet blir avsnitten helt oförståeliga.
   Är Liftaren för övrigt visad i Finland av FST någon gång på sena 80-talet? I så fall har jag, till min eviga skam, missat den totalt. [Svar: Ja, Finlands svenska television visade den i tiderna med till och med finlandssvensk röst för boken. Troligen kan detta anses vara en otrolig raritet. Ingen av Enhörningens läsare råkar väl ha den på band? Ingen av Enhörningens läsare råkar väl jobba på FST och kunde kolla ifall programmet ännu finns kvar i arkiven? - Chefred.]
   Rundradion har nu helt nyligen börjat släppa ut den fina finska hörspelsversionen på CD - ett helt ypperligt beslut måste jag säga. Utan TV-serien kan en semiseriös Adams-fantast med nöd och näppe överleva men hörspelsversionerna är fantastens handduk - utan dem klarar man sig inte här i livet. Varför det? TV:n är konkretare, snabbare, tunnare, ytligare, handlar mera om rekvisita och det som inte är relevant. Radion är abstraktare, djupare, smekfullare, mera förförisk. En praktisk sak som är pinsamt tydlig här - det är enklare och billigare att tillverka specialeffekter för radio. Radiomänniskorna har mera tålamod och ofta - för att de måste ha det - mera fantasi. På TV-sidan har man alltid bråttom och för att det är betydligt dyrare är stressen större. På radiosidan är effekten färdig först när den är bra, på TV-sidan är den färdig när den ska vara färdig - vare sig om den är bra eller inte, vare sig om den ens fungerar. Men främst prefererar jag radioversionerna i fallet Liftaren för att - som Neil Gaiman en gång sa - i radion är bilderna bättre.

-Petri Salin- 14.1.2004
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]