www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


The Hitchhiker's Guide to the Galaxy

[Pärmen på The Hitchhiker's Guide to the Galaxy]


Regi: Garth Jennings
Manus: Douglas Adams & Karey Kirkpatrick; baserar sig på Adams' hörspel etc.
Musik: Joby Talbot
I huvudrollerna: Warwick Davis, Mos Def, Zooey Deschanel, Martin Freeman, Stephen Fry, Alan Rickman & Sam Rockwell.
Längd: ca 104 min
Ursprungsland och -år: USA/Storbritannien.
Åldersgräns: 11
Bildformat: anamorfisk vidbild
Distributör: Buena Vista Home Entertainment Oy
hyr- och köpDVD
Recensionsformat: DVD
Filmens webbsida finns på http://video.movies.go.com/hitchhikersguide/
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/title/tt0371724/combined
DVD-fakta:

  • Bildformatet är anamorfisk vidbild.
  • Skivan innehåller förutom originalljudspåret på engelska även en spansk dubbning. Båda ljudspåren är Dolby Digital 5.1.
  • Textning på svenska, finska, norska, danska, isländska, engelska, engelska för hörselskadadeoch spanska.

Bonus: (Allt bonusmaterial är textat även på svenska.)

  • The Making of the Hitchhiker's Guide to the Galaxy (8,56 min, bildformat 4:3 och vidbild).
  • Additional Guide Entry (0,45 min, vidbild): Om Gud och babelfisken.
  • Deleted Scenes (0,49 min, 0,27 min, 0,59 min, vidbild): Tre bortlämnade scener.
  • Really Deleted Scenes (1,50 min, 0,56 min, vidbild): Två mer eller mindre roliga misslyckade tagningar.
  • Singalong "Thanks For All the Fish" (2,35 min, bildformat 4:3, engelsk textning).
  • Gömd bonus med underlig animation (1,09 min, bildformat 4:3).

Filmens bästa stund? Ja den kommer genast omedelbums i början när vi får se ett suveränt, rent av fenomenalt musiknummer a la Busby Berkley och Noel Coward korsat med David Attenboroughs mest inspirerade naturdokument, ett lyriskt och vackert musikalstycke med akvatiskt akrobatiserande delfiner – So Long and Thanks for All the Fish – som på ett genialt sätt fångar mycket av det som är viktigt i Adams produktion: det att naturen och särskilt världsalltet är ett ganska härligt, bisarrt, oförutsebart ställe, någonting som vållar en oss ständig och ofta oväntad glädje.

Filmen för övrigt?

Ja vi har ju en hel massa plus. Martin Freeman (han som var så otroligt fin i The Office) som Arthur Dent, Sam Rockwell (en av de absolut bästa unga amerikanska skådisarna) som en elegant och anarkistiskt helgalen Zaphod Beeblebrox, Zoey Deschanel som Trillian, Alan Rickman som Marvin, Helen Mirren som Deep Thought, Bill Nighy som Slartifartbast, Stephen Fry (från bland annat Blackadder, A Bit of Fry and Laurie och Jeeves and Wooster) som Boken/Berättaren. I andra smärre roller: John Malkovich, Anna Chancellor, Richard Griffiths och i en cameo-roll som ett magrateanskt hologram Simon Jones, han som var Arthur i hörspelet och TV-serien. Och framför allt manusförfattaren: Douglas Adams.

En massa plus.

Måste man säga.

Och ändå är filmen en klar miss.

Varför det?

Flera orsaker. Först och främst tycks ingen riktigt ha vetat vad det är för film man vill göra. En romantisk film som handlar om kärleksförhållandet mellan Arthur och Trillian? Eller en intergalaktisk äventyrsfilm? En rolig rymdfilm? Eller blott och bart Adams Hitchhiker-koncept på vita duken?

Eller alltihopa? I samma film?

Ja, alltihopa. Allt detta har man försökt åstadkomma. Allt detta har man velat ha med. Allt. Det som fanns i det ursprungliga hörspelet. Ett modernt rymdäventyr som även och särskilt tilltalar tonåringarna. En vuxen kärlekshistoria. Många nya oväntade dimensioner eller åtminstone vändningar. Och resultatet kan man gissa. För mycket av allt, vilket har lett till för lite av allt. Elementen äter helt enkelt upp varandra. Allt blir för komprimerat, inget andas fritt. Det klaraste och sorgligaste symptomet är själva Boken, den underbara Guiden som i denna film alltid verkar komma i vägen för handlingen och aldrig egentligen tillför filmen något mervärde utan tvärtom stör både intrigen och filmens rytm.

Och när Guiden inte längre passar in i filmen, ja då vet vi att vi är illa ute. Riktigt illa.

En stor del av skulden tror jag bärs av regissören Garth Jennings som hittills bara regisserat musikvideor. Inget fel med det (tänk bara på Michel Gondry, han som realiserat två otroligt fina manus av Charlie Kaufman, Human Nature och The Eternal Sunshine of the Spotless Mind) men Jennings är inget visuellt geni. Hans bilder lever bara inte, rullar inte framåt, hela berättelsen rullar inte framåt. Hela tiden pinas tittaren (åtminstone jag) av det att vi har en text som är hundra gånger roligare och intressantare och fantasifullare än det visuella Jennings har att komma med. Jennings litar inte på texten utan försöker hela tiden för mycket, vill visualisera det som inte behövs (ett gott exempel: mikrofonen som vogonen ska använda när han reciterar sin poesi, den som kommer som något ur en terrygilliam-produktion – en an sich rolig idé men en bagatell som i praktiken förstör scenens rytm och balans och därmed hela roligheten) vilket leder till ett ytterst nervöst och mediokert slutresultat. Ingen wow-effekt (medan texten, åtminstone de tidigare versionerna erbjuder på helt otroliga kosmiska wow-effekter stup i ett). Och hela tiden känns det att skådisarna bara inte har rätt timing – replikerna är i princip rätt och roliga men fungerar ändå inte. Otroligt nog. De kommer för sent, lite vagt, utan slagkraft, äts upp av händelseförloppet och det stora hela. Bilden och texten stöder inte varandra utan drar åt vart sitt håll. Hela projektet stämplas av en otrolig ineffektivitet.

Mera?

Ja. Tyvärr.

Och värre blir det.

Jag menar inte det att Arthur i denna urtappning bara inte känns intressant. Han får så lite filmtid att han inte hinner växa till någon som vi lär känna och gilla. Han blir aldrig filmens själ, dess absoluta emotionella, intellektuella och moraliska kärna. Han blir aldrig ens filmens klara huvudperson, ögat genom vilket vi skådar händelseförloppet, mannen som vi identifierar oss med. Han är bara en halvlustig gubbe som har ett konstigt rymdäventyr med en massa underliga och för det mesta löjliga rymdvarelser. Ok. En fullständigt legitim lösning. Men får vi ingen annan huvudperson i stället för Arthur, ja då leder det till en film utan fokus och därmed utan balans.

Men jag menar inte det. Jag menar att hela filmens premiss verkar vara snedvriden. Hitchhiker är ett intellektuellt äventyr, en metafysisk resa rakt in i universums mystiska hjärta. Alltså hörspelet. Alltså böckerna. Alltså TV-serien. Men inte filmen.

I filmen verkar allt sakna betydelse, tycks varje detalj vara utan innebörd. Vi har en dörr som suckar. En vits. En encyklopedi som talar. Ett störande element. En deprimerad robot som lider av kosmisk vånda. Lite comic relief. En intelligent dator som skapar en ännu större dator (som visar sig vara Jordklotet). En lustighet. Vi har svaret på frågan – 42. So what? Inget hänger riktigt ihop, inget bildar ett enhetligt tankesystem, en ryggrad eller en struktur för filmen. Vi har bara lösryckta lösnummer – roliga eller inte – snattade ur Hitchhikers tidigare inkarnationer. Obligatoriska nummer, kan man kanske säga, saker som man bara måste ha med, vare sig de fungerar eller inte.

Och det här är ändå det som hela verket lever på – de absurda men ändå fullständigt följdriktiga filosofiska utsvävningarna, tänkandets kosmiska dimensioner, människans lätt underliga plats i världsalltet, den kosmologiska, ontologiska dimensionen. Den spinner Adams sin berättelse kring. Eller egentligen, det är Adams' berättelse, medan intrigen endast utgörs av specifika punkter som illustrerar de stora tankarna.

Vad har vi utan det?

Inte vansinnigt mycket.

En komedi som inte är särskilt rolig. En äventyrsfilm som inte just är spännande. En romans som verkar lika självklar och kursorisk som den är slappt och slött motiverad. En intrigorienterad film som inte har någon ordentlig intrig. En kosmisk resa som sker bara på ytan, aldrig på djupet. Kulisser som är betydligt viktigare än personerna och händelserna. Tomgång. Ekon och minnen från bättre versioner, bättre tider.

Visst finns det goda sidor också. Naturligtvis. Martin Freeman är utmärkt och passligt butter som Arthur, så mycket han nu får vara med. Zoey Deschanel kunde vilken karl som helst förälska sig i. Sam Rockwells Zaphod är totalt galen och hans andra, dolda huvud en verklig chock när vi först får se det. Briljant, strålande, fullständigt härligt på ett njutbart groteskt sätt. Och det fina med huvudet är det att vi genast förstår vad Zaphod är för en när vi ser det. Vogonerna är inte alls dumma, även om de används alldeles för mycket vilket snabbt leder till en inflation. Kubrick-citaten (Deep Thoughts HAL-öga, Heart of Golds 2001-inspirerade design) måste man gilla. Och så gott som alla mindre roller görs med intelligens, pietet och entusiasm.

Problemet med filmatiseringen tycker jag är uppenbart. Först och främst måste man försöka få med så mycket av Hitchhiker-materialet som möjligt. Men. Två hörspel. Fem böcker. En TV-serie. En hel massa material. Ingen lätt uppgift. Omöjligt att få allt med i en film på klart under två timmar. Eller, egentligen, ens det som man har i ett enda hörspel. När vi har bilden med blir allt genast ineffektivare, långsammare, intellektuellt trögare (eller åtminstone fullständigt annorlunda). Bilden kräver utrymme, replikerna kan inte längre komma riktigt lika snabbt för att bilderna måste hänga med. Vi kan inte längre ha lika mycket repliker, lika friska och andfådda vändningar, åtminstone inte verbalt. Och paradoxalt nog, inte heller samma sköldpaddstempo. Det går inte att leka med tiden precis lika lätt som tidigare, går inte att på samma sätt tänja ut den, pressa ihop den, inte nu när vi har bilden med.

Här har vi den springande punkten och det andra, kanske värre problemet. I hörspelet och romanerna har berättaren ingen som helst bråttom. Han har all tid i världen. Eller universum. Men filmen, den måste ha en klar början, ett klart slut, en klar struktur. Vilket, antar jag, direkt strider mot styckets charm och Hitchhikers hela filosofi. Hitchhiker behöver ingen klar struktur, tvärtom, Hitchhikers struktur är så öppen som en struktur bara kan vara. Saker leder till andra saker, vändningar till andra vändningar, idéer till andra idéer närmast lekfullt och till synes totalt slumpmässigt. Ifall de överhuvudtaget leder någonvart. När vi försöker tvinga in materialet i en förutbestämd schablon, binda fast det i en snäv dramaturgisk struktur förlorar vi något ytterst viktigt. Fjärilen flyger sällan rakt, men just därför tycker vi om att följa dess framfart. I hörspelen och romanerna vet vi aldrig vart Adams tar oss (inte för att Adams alltid vet det heller) men vi vet att vi kommer att tycka om poängen, hurdan den än är, var vi än hamnar. Det oväntade, det fräscha, det totalt förbluffande – det är det som Hitchhiker går ut på. Men inte filmen.

Man undrar – hur skulle filmen ha sett ut om Adams hade fått leva? Hur stor andel hade den andra författaren i manuset? Ändrades manuset mycket efter Adams' död? Eller kanske det bara var så att Adams till slut började bli trött på hela Hitchhiker. Att han till slut – efter så många år – kände sig fängslad av projektet och inte längre hade så mycket att komma med. Kan man nog förstå.

Det här var ett projekt som måste förverkligas. Utan, tycks det mig, att någon visste hur. Eller ens på riktigt ville göra filmen.

Så det blev Hitchhiker light. Noll kalorier.

-Petri Salin- 3.4.2006
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]