www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Her

[Affischen för Her]


Regi: Spike Jonze
Manus: Spike Jonze
Musik: Owen Pallett
I huvudrollerna: Amy Adams, Scarlett Johansson och Joaquin Phoenix
Längd: ca 126 min.
Ursprungsland och -år: USA, 2013
Åldersgräns: 12
Recensionsformat: film
Filmens webbsida
Om filmen på IMDb

Jag trodde inte att det skulle behövas näsdukar för att se den här filmen, men som tur hade jag ändå stoppat ner lite wc-papper i väskan innan, bara för säkerhets skull. Jag trodde att filmen inte skulle vara så berörande, det skulle ju handla om en asocial man som blir kär i ett operativsystem. Jag tänkte att det kan ju inte vara så tårframkallande.

Men ändå rann tårarna, samtidigt som jag kände mig manipulerad. För där satt man och grät över suddiga, soldränkta bilder som i livsstilsreportage där hipsters (förlåt, det är det mest onödiga och uttjatade ordet för tillfället) dansar i solnedgången till mysig gitarrmusik eller vackra pianostycken. Det borde ju vara äckligt.

Och det här är talande: Her är en film som handlar om att framkalla känslor som på något plan också verkar artificiella. Och den gör det på ett briljant vis.

Filmen handlar om ord och kommunikation och vad som är äkta och mänskligt, och vad som är oäkta och artificiellt. När man sett filmen är man inte mer alls säker på vad som är äkta känslor, eller om man ens själv är mer än någon programmerad varelse som gråter och skrattar när det trycks på olika knappar.

Det är mycket skickligt gjort. Filmen är en oerhört genomtänkt produkt. Allt från färger, former, vad som är skarpt eller oskarpt, bakgrunder (som trädformade skuggor i hissarna, mjuk och behaglig design överallt!), byggnader, kläder, ljus bidrar till att stärka budskapet. Det roar, förvirrar, berör, irriterar i en bisarr mix. Jonze lyckas skapa en stämning av total tomhet och ångest ena stunden och delirisk glädje i nästa. Varje detalj i filmen är uttänkt och (själv)medveten. Till exempel har huvudpersonen Theodore Twombly fäst en säkerhetsnål i sin bröstficka så att hans mobilkamera ska sticka upp ur fickan, och då kan hans nya operativsystem som kallar sig ”Samantha” följa med honom överallt och se omvärlden ur en liten rund lins. Hon är som en behaglig miniversion av HAL i 2001: A Space Odyssey, utom att det här systemet bärs omkring av en kufisk kille i en oidentifierbar storstad i nära framtid. Och istället för att bli ett hot för sin ägare, blir Samantha en perfekt flickvän.

Vi måste kanske ta handlingen i all korthet för att kunna fortsätta analysen: Twombly arbetar med att skriva personliga brev på beställning. I framtiden behöver man alltså inte ens tänka själv när det gäller kommunikationen med dem man älskar, också den saken kan man anlita ett proffs för. Och redan i den här tokiga arbetsidén speglas filmens budskap igen. Det är upprepningar av samma tema, mise en abyme som det kallas: att vara i en spegelsal. Och i den här filmen är det de artificiellt framkallade känslorna och orden som skapar dessa speglar. Och speglarna säger något om hur vi förhåller oss till känslor och media (redan) i dag. Man vet förstås inte om framtiden är på väg till detta, men det är en möjlighet.

Och det är också en möjlighet att vi kan skapa artificiell intelligens som kan lära sig att vara mänsklig. Men vad som sker i filmen är att ett nytt glapp uppstår ändå mellan människan och maskinen, och det är att maskinen utvecklas längre, och är inte mera nöjd med sin kommunikation med de dödliga, ”the mere mortals”.

Her innehåller alltså en väldigt intressant filosofisk tanke: kan maskiner lära sig att känna? Men indirekt frågar den också ifall vi är maskiner, eller vad det är som inte gör oss till maskiner. Och vad händer med oss när omgivningen är extremt teknologisk?

Mer skojiga detaljer: Theodore spelar spel hemma, och hans vän Amy är speldesigner. Är dessa framtidens sysselsättningar? ”Artificiella” utmaningar i ensamhet hemma i en snygg tom lägenhet? Eller Amys spel som hon arbetar på som går ut på att man ska vara den perfekta mamman. Larmet går, poängen sjunker: mamman har gett barnen för mycket socker till frukost.

Her är fylld av absurd humor. Humorn uppstår för att man konfronteras av bara lite överdrivna versioner av det som vi redan har runt omkring oss. Själv älskar jag att spela olika spel, och kan verkligen förstå att man kan försjunka i dessa fiktiva världar. I Her är det en parodisk, men ändå förstående tolkning av detta. Är det oäkta verkligen så oäkta? Filmen utmanar också våra fördomar om det teknologiska.

Her skulle förtjäna en lång essä, snarare än en kort recension, för filmen är så tankeväckande. Den är ett tidsdokument och en kommentar till samtiden. Men inte en varnande, ängslig eller moraliserande kommentar. Nej, en varm och förstående kommentar. Som sagt ogillar jag ordet ”hipster”, men i Jonzes film kan man skratta åt den överesteticerade och teknologiserade vardagen, och samtidigt skratta åt sig själv. Men det är inte ett elakt skratt. Vi är alla fångade i vår tid. Så här är det i dag, hur mår vi nu? Kanske vi inte mår så dåligt trots allt? Kanske det inte är så farligt att ha ett kärleksfullt förhållande till sitt operativsystem?

-Jenny Wiik- 12.2.2014
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]