www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Detta är en bearbetad version av en recension som publicerades i Hufvudstadsbladet 15.4.2007

Johanna Friman: Pantrarnas saga: Han som går i skugga

[Pärmen på Pantrarnas Saga – Han som går i skugga]

Pantrarnas Saga – Han som går i skugga
Författare: Johanna Friman
Förlag: Pilot kustannus
Utgivningsår: 2006
ISBN 952-464-458-4

Det finns inte mycket fantasy-litteratur på svenska, och ännu mindre finlandssvensk sådan. Johanna Frimans Pantrarnas saga: Han som går i skugga (Pilot-kustannus 2006) är ett välkommet bidrag till en eftersatt genre. Aboensiska Johanna Friman (f. 1976) är doktorand i folkrätt vid Åbo Universitet och debuterar här med en maffig, nästan 600-sidig bok om en svunnen värld.

Bokens pärm pryds av ett vackert utsmyckat bredsvärd, men man bör inte låta bilden förleda en. Frimans fantasy tillhör inte den bland pojkar (och förvuxna sådana) så populära ”Sword & Sorcery” -underkategorin, där nödtorftigt skylda muskelknippen till barbarer och anemiska, kåpklädda magiker ger sig ut i en grym värld på jakt efter ära, rikedom och yppiga blondiner. Frimans berättelse är snarare ”High Fantasy”, en episk berättelse om kampen mellan gott och ont.

Mäktigast i världen Vacyria är konungariket Ravatha Saduon. Vacyria har under tusen år fått njuta av nära nog obruten fred, men i det magnifika palatset Raviathal smider kronprins Marcohl yn Ravath sina planer. Han har i hemlighet lierat sig med mörkrets furste Zhardiath, som gett honom mäktiga krafter. Folket fruktar honom och kallar honom ”han som går i skugga”, men hans hänsynslöshet och listiga politik leder honom till allt större makt. En uråldrig profetia om en konungadotter som efter ett världskrig skall krönas till stordrottning av hela Vacyria ger så honom nyckeln till sina drömmars mål. Han inser att han skall bli den förutspådda drottningens far, men vem är modern ”av det noblaste blod”, som skall ge dottern ”ögon som strålar ur ishavets djup”? Marcohl finner tids nog rätt kvinna, Dianthia Anstareth, i hemlighet bärare av den översinnliga Charai-kraften. Hon tjusas av honom och hans makt, men inser snart hans verkliga natur och gör sitt bästa för att hindra profetian från att uppfyllas.

Fantasy definieras ibland som en berättelse som utspelas i en värld som saknar modern teknologi men där dess plats upptas av fungerande magi. Också i Frimans värld finns magi, men enbart i bakgrunden och hårt reglerad. Bokens enda egentliga magiska handlingar leder följaktligen till stor oro och häftiga protester i ärkemagikernas råd. Till skillnad från oräkneliga Tolkien-inspirerade världar har icke-mänskliga raser ingen stor roll i Frimans Vacyria. Här finns inga orcher, dvärgar eller hobbitar, men det talas både om alver och drakar, utan att någondera dock dyker upp i bokens handling. Vissa typiska fantasyinslag finns i boken, som en världskarta med länder och bergskedjor och ett (rätt utvecklat) fantasispråk, vacyrialica.

Trots de exotiska namnen är bokens människor ändå väldigt mänskliga. Boken handlar också mycket om kärlek, oftast från ett kvinnligt perspektiv, och nästan uteslutande olycklig sådan: obesvarad kärlek, självdestruktiv kärlek, våldsam hatkärlek eller en kärlek till någon man vet att man kommer att mista. Det är inte heller bara Marcohl som går i skugga, hela boken kännetecknas av ett mörker som åtminstone för mig i längden blev rätt jobbigt. Detta är inte fantasy för barn eller nödvändigtvis ens för ungdomar i de lägre tonåren.

Han som går i skugga lider av många av debutbokens svagheter, flera av vilka ett större förlag hade kunnat åtgärda. Språket är ojämnt, många karaktärer onödigt ensidiga, och nu och då tappar Friman den dramatiska tråden. Boken är också alltför lång – till exempel de första tolv kapitlen om Javala, Dianthias föregångare som Marcohls älskarinna, kunde med fördel helt ha lämnats bort. Lyckligtvis blir boken bättre vartefter, och slutet är både överraskande och gripande. Kärleken till dottern nyanserar den från början så nattsvarte Marcohl, och hans son Mhica, som i bokens andra halva får en allt mer framträdande roll, är en både intressant och motstridig personlighet. Bokens titel och slut pekar mot en uppföljare, och man får hoppas att ett större förlag fattar intresse för den. Friman har uppenbarligen mycket mer att berätta, och trots sina brister visar Han som går i skugga att hon kan göra det väl.

-Måns Broo- 18.4.2007

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]