www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Johanna Friman: Pantrarnas Saga – Han som går i skugga

[Pärmen på Pantrarnas Saga – Han som går i skugga]

Pantrarnas Saga – Han som går i skugga
Författare: Johanna Friman
Förlag: Pilot kustannus
Utgivningsår: 2006
ISBN 952-464-458-4

Med stor noggrannhet har Johanna Friman skapat en pseudomedeltida värld med namnet Vacyria. I ett ambitiöst sexsidigt glossarium i bokens slut översätter hon och förklarar en mängd namn och glosor: Eldona, Eydaret, Isir, Ninian, Gorgor osv. Klangen från Arthursagan eller Tolkien (som ju på nåt sätt fått patent på den här typen av namn) är påtaglig. Kartan i bokens början är prydlig.

Man måste säga att boken på sitt sätt är välskriven. Orden flyter på utan motstånd i en stil där ingen kliché är för utnött för att inte kunna användas ytterligare ett par gånger. Här bultar hjärtan i skälvande kroppar vars ögon svämmar över av fasa. Männens ögon glöder och blixtrar över kroppar med svällande muskler och kvinnorna är bedövande vackra med hår vars tunga lockar glänser som mörkt guld eller åtminstone böljar kastanjebrunt. Lägg därtill en god portion sadomasochism och vi får något i stil med Mitt livs novell möter Berättelsen om O. Sexakterna i Frimans bok är ofta inte särskilt snälla och ”förlamande kyla” är något som många gånger ”omsluter” hennes arma kvinnor när de lemlästas och drivs till vansinne och självmord av den magiske ondskans furste och hans kumpaner. Ett smakprov: ”Hon låg brusten framför hans fötter medan vinden slet i det blodiga nattlinnet.” Vi känner igen vampyrsyndromet förstås, och vem gillade inte mörka, hemliga svårfångade killar när man var tonåring? Snälla killar var blä blä.

Det är svårt att skildra sex. Jag minns några böcker från tonåren då man var som mest intresserad: Lolita, Lady Chatterleys älskare, Sången om den eldröda rubinen, Stilla dagar i Clichy och ovan nämnda kultboken Berättelsen om O. Alla dessa är stora litterära verk och har så att säga satt ribban, för mig i alla fall. Men jag medger gärna att det på sätt och vis är befriande när någon bara struntar i alla litterära påbud och tillåter sig att använda precis alla schabloner precis hur många gånger som helst. Sålunda vadar vi i texten bland hotfullt fulländade kroppar, läppar som jämrar sig svagt, sargade hjärtan, anda som töms av demonens brutala kyss, flammande blickar som förslavar sitt utvalda offer, och så vidare i tättskrivna 570 sidor. De kvinnliga karaktärerna är sköra och sårbara och för det mesta offer för en eller annan manlig lurk, vilket gör att ett ”frätande självförakt” bränner i deras ådror eftersom ondskan är kittlande attraktiv. I detta självförakt finns bokens energi och glöd och här är författarinnans engagemang som mest påtagligt.

Bokens huvudkaraktär är Marcohl, kronprins och senare regent i Ravatha Saduon, som kallas an lanh y Ayla kyriat, han som går i skugga. Han är besatt av den mörke guden Zhardiath och så ondskefull, att hans egen mor ville döda honom vid födseln. Marcohl finns med i boken från början till slut, men det betyder inte att man får något bra grepp om honom som litterär figur. Han skildras oftast utifrån, för det mesta från sina kvinnliga offers utgångspunkt. Hans mål är att producera en dotter som enligt gamla profetior skall avgöra kampen om världsherravälde. För detta ändamål gifter han sig med Dianthia, en ofrälse kvinna som härstammar från en mystisk ätt och har ett rudiment av övernaturliga krafter. Dessa kommer dock inte till användning utan även hon går ett sorgligt öde till mötes.

En stor nackdel hos berättelsen är att man känner sig lurad på konfekten när spännande saker utlovas men inte levereras. Här kallas det på drakar med hjälp av ett uråldrigt magiskt horn som anblåses i ett spännande och hemligt rum, men det kommer inga drakar, annat än i vaga syner. Här talas om alver, men de finns på avstånd och har ingen betydelse för intrigen, så varför överhuvudtaget nämna dem? Det flaggas för Dianthias hemliga krafter och dessa verkar ganska spännande, men såvitt jag kunde märka använder hon dem aldrig och de utvecklas aldrig till något mer än en ansats. I bokens slutfas dyker några magiker upp. De är ohyggligt kompetenta: med ett enda ord kontrollerar de storm, blixtar och eld och krigsmotståndarna kapitulerar på direkten, förstås. Men inte många rader ägnas åt detta, det kommer sent i berättelsen och går fort över. Och huvudpersonens förskjutne son möter i slutet sin far varpå man kunde vänta sig en fruktansvärd psykisk och fysisk uppgörelse ā la grekisk tragedi. Denna uteblir och fadern, Marcohl, han som vandrar i skugga, bokens demoniske huvudfigur och tillika undertitel, dör i stället av en ren slump. Poff.

Den här boken känns för mig som ett slags pseudomedeltidens Big Brother, där man utifrån tittar in på sexlekar, en del av dem rejält perversa. Intrigen är mager och rätlinjig, med trådar av spänning som inte följs upp. Av magi, monster, äventyr och annat som jag tycker hör till genrens charm får man så gott som inget. Jag tror dock att det finns läsare till den här boken – varför skulle det inte finnas det när det finns köpare av hötorgstavlor och tittare till TV-såporna?

-Cecilia Wennerström- 25.6.2006

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]