[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


E.T. The Extra-Terrestrial (Special Edition 2002)

[Pärmen på ET.]
Regi: Steven Spielberg.
Manus: Melissa Mathison.
Musik: John Williams.
I huvudrollerna: Drew Barrymore, Robert MacNaughton, Henry Thomas
och Dee Wallace-Stone.
Längd: ca 115 min.
Ursprungsland och -år: USA, 1982.
Åldersgräns: 7
Bildformat: tv (4:3)
Finsk titel: ET
Distributör: Universal Pictures Finland Oy
hyr- och köpvideo, finns även som DVD.
Recensionsformat: video
Filmens webbsida finns på http://www.et20.com
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/Details?0083866
Enhörningens poäng: 9

Jag vet inte om E.T. behöver någon närmare presentation. kalla den kult, klassiker kommersiell succé, vad du vill - men också bra film.
   Storyn om E.T. börjar med Steven Spielbergs längtan efter att göra en film för barn och tonåringar. Ursprunget ligger också i han egen medelklassbarndom i New Jersey och Scottsdale, Arizona. Spielberg säger om filmen att huset där Elliott bor är "hans" hem. Sovrummet är hans och den lilla flickan är en sammansmältning av hans egna tre systrar. Själv önskar han att han kunde ha varit Henry Thomas som spelar Elliott.
   E.T. visades för första gången i Cannes 1982 och fångade genast sin publik. Den kom sen att bli 80-talets största kassasuccé. Inte underligt att filmen putsats upp ljud- och musikmässigt och tillförts lite nya bilder och effekter för att lättare glida in i 2000-talet och håva in mera kosing.
   Spielberg skrev E.T. tillsammans med Melissa Mathison. I korthet handlar den om den klumpiga men sympatiska utomjordingen som blir akterseglad under en forskningsresa till jorden. Han tas om hand av pojken Elliott (konstigt valt namn tills man kommer underfund med att han också är en E... T som försöker bli accepterad i grabbgänget). Med hjälp av Elliott, hans vänner som till sist inser att E.T. faktiskt existerar och sina egna PSI-krafter lyckas E.T. kalla tillbaka rymdskeppet och åka hem. Avresan blir uppslitande för alla berörda: det är något ömkligt med denna E.T. och hans skepp som mest ser ut som ett bakgårdsbygge med en massa strålkastare och glitter som gör att det passar bättre i en julgran än att klara interstellära resor. Skeppet väcker troligen även den mest förhärdade ingenjörs sympati och det slutar med att alla gråter. Koreografin i filmen är trolsk och stämningsfull och bidrar till bygga upp det känslomässiga engagemanget.
   Förhållandet till vuxna i filmen gör en emotionell transformation. I början visas de vuxna som skrämmande och känslolösa. Ansiktslösa och anonyma väntar man sig att de ska dissekera främlingen bara de får tag i honom. När E.T. senare tillfångatas, men blir sjuk och skenbart dör, förbyts detta hot mot en känslosam och moderlik omsorg. För att effektivisera denna humanism har Spielberg bytt ut vapnen i händerna på poliserna i ursprungsversionen mot mobiltelefoner. I övrigt är förändringarna små och passerar - om man inte sett 80-talsversionen nyligen - helt oförmärkt.
   E.T. designades av Carlo Rambaldi. Med större ögon än Ally McBeal drar detta otroligt klumpiga och fula monster till sig allas sympati. E.T. gestaltas i filmen av tre olika skapelser: en skådespelare i ET-dräkt, en docka fastsatt i golvet och en elektroniskt styrd robot med 86 rörliga delar och 40 olika ansiktsuttryck i fyra utbytbara huvuden.
   Vad har då E.T. lärt oss? Tja, förutom att aliens inte nödvändigtvis behöver vara mördarmaskiner som rövar bort våra vackra kvinnor, så att kassasuccéer stavas "barnfilm". En läxa som efterkommande sf-filmproducenter lärt sig så väl att det varit svårt att komma bort ifrån. Den borde också lärt oss att humanism är säljbart och att publiken inte behöver se blodet rinna nerför filmduken för att vilja gå på bio.

-Peter Damlin- 24.10.2002
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.


[Tillbaka till Näthörningen]