[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Doomsday

[Affischen för Doomsday]


Regi: Neil Marshall
Manus: Neil Marshall
Musik: Tyler Bates
I huvudrollerna: MyAnna Buring, Craig Conway, Bob Hoskins, Adrian Lester, Lee-Anne Liebenberg, Malcolm McDowell, Rhona Mitra, David O’Hara, Alexander Sidding.
Längd: ca 108 min.
Ursprungsland och -år: Storbritannien, 2007
Åldersgräns: 18
Distributör: Scanbox Entertainment Finland Oy
Recensionsformat: film
Filmens webbsida, där man bland språken kan välja även svenska eller finska.
Om filmen på IMDb.

Kortkort:
Ett dödligt virus har utplånat hundratusentals liv i England och en massiv mur reses för att hindra de smittade att lämna smitthärden Skottland. De som försöker fly dödas obönhörligen. Det går inte att ta sig ut, men inte heller in bakom muren. Skottland har avskärmats från världen – för evigt. Trettio år senare bryter viruset ut igen och börjar skörda nya offer. Ryktet går om att det finns liv bakom muren, vilket innebär att någon troligen funnit ett motgift.

Lite längre:
Filmen inleds i Skottland där viruset sprids med dödlig utgång. Regeringen besluter sig för att isolera hela Skottland och bygger en gigantisk mur som skall hindra alla från att komma ut eller in. Eden Sinclair var lycklig, hon blev räddad och nu 27 år senare är hon major och en elitsoldat utan like. När sedan viruset dyker upp igen i centrala London åker hon med ett team genom muren för att söka efter vetenskapsmannen Marcus Kane som man tror har hittat bot mot viruset.

När filmen börjar väntade jag mig en sorts 28 dagar senare-zombiefest men när filmen är slut har den förvantlats till något helt annat. När Eden och hennes grupp blir attakerade av invånarna visas det att de inte är zombien utan en blandning av punkare från Mad Max-filmerna, keltiska piker och gud vet vad. Vad de är egentligen är punk-rockare med mohikaner, armband, målade ansikten, tatueringar och läder. Det fick mig att assosiera till de gamla skottska stammarna som levde där före Romarna byggde den första muren runt Skottland. De äter människor, men de grillas nog först. Deras ledare, Sol är en kombination av Exploited och Gremlins. Flickvännen igen ser ut som en gammal brittisk krigare.

Eden flyr från Sol och hans gäng, dödar Sols flickvän och drar iväg för att söka Kane med Kanes dotter som hon räddar. När de med tåg (fråga inte hur) stannar mitt i skogen är det som att komma från ett urbant kaos till naturen 400 år bakåt i tiden. Plötsligt ser filmen helt annorlunda ut och när de sedan tillfångatas utav Kanes män har filmen förvandlats från Mad Max till Excalibur. Kane har bosatt sig i ett slott och återgått till medeltiden. Han har riddare och fotsoldater och lever som kung i sin borg. Helt fantastiskt egentligen.

Efter en del action, biljakter etc så är filmen slut. Mer skall jag inte berätta men jag gillade filmen. Här finns så många härliga små ideér som får en att stortrivas som åskådare (i alla fall stortrivdes jag). När de i filmen t.ex. går in i en tunnel berättas det att detta är en genväg genom berget som de använder rätt så ofta. Vid utgången ser det ut som om de kommit till Middle-earth. För att inte tala om Kanes ”bödel” som är som en blandning av Ringwraiths och en målning av Frank Frazetta. Här är filmens tjusning för mig. Det är som att se en fanfilm fylld med hänvisningar. För att inte tala om blandningen av gammalt och nytt. I den medeltid som skapats i borgen finns det skyltar som ”Emergency Exit” etc. Vill man gå vidare, så vem minns inte när man som ung sa åt sin far att han är som från medeltiden (i synnerhet när man lyssnade på Black Sabbath hemma).

Detta är också tyvärr filmens svaghet. Neil Marshall är inte en Quentin Tarantino som kan sätta in hänvisningar på ett mycket stiligt sätt Här blir det ytligt ibland och skådespelarna är nog inte av den bästa kvaliteten. Vissa saker är rätt så förutsägbara och manuset har oförklarliga vändningar ibland. Neil Marshall har med sina filmer Dog Soldiers och The Descent visat att han är en rätt så kunning regissör. Med denna film har han igen gjort något man inte väntade sig. Han har gjort en film som egentligen inte är en film utan en gigantisk hänvisning till andra filmer. Hela den tid man sitter i biografsalongen har man en känsla av att man sett detta förut. Tråkigt tycker kanske någon. Och man kan nog i viss mån hålla med. Men ändå finns det något som gjorde att jag stortrivdes under hela filmen. Rockmusik, våld och action vad mera kan man begära av en film? Manus och personregi, tycker kansken någon? Söker man det skall man hålla sig långt borta från dennan film. Men vill du se på underhållning och äta litet popcorn är detta filmen för dig.

-Kenneth Lindholm- 22.5.2008

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]