www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Hugovinnare 2005 i kategorin bästa roman

Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr Norrell

[Pärmen på Jonathan STrange & Mr Norrell]

Jonathan Strange & Mr Norrell
Författare: Susanna Clarke
Förlag: Bloomsbury
Utgivningsår: 2004
ISBN 0747570558 (inbunden)
Författarens/bokens hemsida finns på adressen http://www.jonathanstrange.com/.
Är du intresserad av att köpa boken och använder någon av följande länkar stöder du samtidigt Enhörningen (OBS: du binder dig inte till att köpa något endast genom att klicka på länkarna, så klicka på bara, det är helt ofarligt):
Amazon UK
Amazon.com

Kära läsare, var förvarnad. Om du tillhör släktet jäktad nutidsmänniska, ständigt har bråttom, evigt ränner av och an utan att ens riktigt veta varför, om fem minuter utan att kolla e-postsituationen eller åtgärda textmeddelandenas ständigt svallande flod är på tok får mycket, är denna bok ej för dig. Eller, å andra sidan, kanske den är just för dig. Takten i Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrel är lugn och sansad, ädel, för att inte säga närmast majestätisk. Författaren har tid på sig, all tid i världen, och meningarna är långa och underbart barocka arabesker:

”It has been remarked (by a lady infinitely cleverer than the present author) how kindly disposed the world in general feels to young people who either die or marry. Imagine then the interest that surrounded Miss Wintertowne! No young lady ever had such advantages before; for she died upon the Tuesday, was raised to life in the early hours of Wednesday morning, and was married upon the Thursday, which some people thought too much excitement for one week.”

Man kan nästan höra en John Gielgud eller Michael Hordern läsa upp raderna med sina patrisiska men antikverade kadenser.

För den som är invandrad i sen 1700-talslitteratur och har läst sina 1800-talsklassiker (Jane Austen, Thackeray, Trollope, Dickens) är detta ingen chock. Med en säker hand låter Clarke sina protagonister vandra genom napoleontidens empiresalar och rustika herrgårdar, genom Londons trånga miserabla gator och flotta palats, möta höga personer och låga kräk och varelser som icke är av denna värld, och till och med ta sig ett par krigiska rundturer på kontinenten. Persongalleriet är rikt och varierande men består helt och hållet av gamla standardnummer utan egentliga överraskningar och det samma gäller strukturen och intrigen, inte heller där har Clarke något nytt eller överraskande att komma med. (Fast – för att vara fullt ärlig – hur ofta stöter man på motiverade och nödvändiga intrigmässiga innovationer? Och hur ofta behöver man egentligen göra det?) Men fotnoter finns det av, rikligt kan man med gott samvete säga. Eftersom varken författaren eller läsaren har någon som helst bråttom hälsar vi varje fascinerande (eller trivialt) sidospår med glädje.

Av någon orsak får Clarkes förfinade, varma men samtidigt elegant ironiska författargrepp mig att tänka på Joseph Haydns symfonier. Om man inte ständigt är på sin vakt missar man det läckra. Nyanserna är små men samtidigt nästan drastiska.

Det här är en bok vars händelser äger rum på det tidiga 1800-talet, en kulturhistoriskt så till vida intressant tidsperiod att gotiken är en väl etablerad men kanske lite passé genre, upplysningen börjar så småningom ha dragit sina sista andedrag medan romantiken inte riktigt ännu har hunnit göra sin allra sturmunddrangigaste entré. Vi befinner oss alltså i ett slags mentalt interregnum där allt är möjligt och hela skalan ständigt närvarande. Och blickarna börjar vändas lika mycket bakåt som framåt.

Bokens premiss är följande. Det är hösten 1806 och magin har lämnat England, länge sedan. Det finns intresse för magi och även ett antal riktiga magiker – men endast teoretiska sådana. Inga praktiska eller praktiserande magiker. Å andra sidan är praktiserandet av magi ingenting för en gentleman. När detta väl är etablerat framgår det naturligtvis att det de facto finns en riktig trollkarl i England – en viss tillbakadragen herr Norrell.

Här börjar den verkliga berättelsen, den långa och minutiösa berättelsen om hur magin återvänder till England. Och vilka konsekvenser detta kommer att få.

Men det är inte herr Norrell som står för magins återkomst, inte ens hans lärjunge och kompanjon Jonathan Strange, inte egentligen, snarare älvorna och han som en gång stod för allt som magi i England hette, det vill säga John Uskglass eller the Raven King. Den mystiske och mytiske Uskglass är ett slags magins Kung Arthur – han lämnade England och med honom försvann magin men en dag skall han återvända. Det vet man, det väntar man på. Likt den stilla slumrande Arthur ska han komma tillbaka och på nytt överta sitt rike.

Det är ganska intressant att märka att till de yttre händelserna är Jonathan Strange & Mr Norrell en veritabel antites till den skräckromantiska fantastiken ā la Walpole och Monk Lewis och 1800-talets senare skräckrysare. De fantastiska elementen här är betydligt äldre och ursprungligare – sådant som går att hitta i sagor och folkloristik. Eller Shakespeares Midsummer Night’s Dream och The Tempest. Vilket åtminstone jag finner tämligen angenämt och på sätt och vis mera autentiskt än gotikens febrila och ibland lite konstgjorda vurmar.

Intressant är också det att de magiska akter som Norrell och Strange uträttar är för det mesta häpnadsväckande mondäna eller kanske man borde säga vardagliga. Det mest rafflande är väl när Strange hjälper till den brittiska armén att bekämpa Napoleon och dennes trupper. Och även då är han mest till nytta när han trollar fram goda vägar för soldaterna att förflytta sig längs med. (Norrells återupplivande av fröken Wintertowne är, erkänner jag fritt, något av ett kapitel för sig – och av central betydelse för hela händelseförloppet.)

Egentligen verkar det ofta som om Clarke mest är intresserad av sina protagonisters sociala och personliga relationer och studerar dem genom illusionslösa austenska glasögon. Och gör det gärna när de stöter på större historiska eller kulturhistoriska händelser eller figurer. När det blir dags för de napoleonska krigen börjar det smaka Thackerays Vanity Fair, med en liten nypa Goya. Kapitlen med kung George III (han som blev galen och genom sin galenskap – påstås det – förlorade de områden som sedan blev ett litet land vid namn USA) känns familjära för den som känner till Alan Bennetts intressanta pjäs The Madness of King George (finns även filmatiserad med Nigel Hawthorne och Helen Mirren) eller Peter Maxwell Davies briljanta svit av orkestersånger Eight Songs for a Mad King. Maxwell Davies, vill jag påstå, gjorde det bäst. Det är hans kung som känns galnast och samtidigt mänskligast.

Och hur kan vi på våra kontinentala resor inte stöta på lord Byron? Vid Geneve-sjön? Just som han vistas där med Shelley, fru Shelley och sin obskyra livmedikus doktor Polidori? Och naturligtvis sker det just när Byron och gänget hittar på att skriva var sin skräckberättelse. Av Byrons och Shelleys berättelser blev det aldrig av. Fru Shelleys anspråkslösa lilla berättelse kan någon ha hört om. Den heter Frankenstein. Medan den gode doktor Polidori baserade sin egen historia på sin arbetsgivares mörka och skandalglada person. I texten fick Byron agera ett skräckinjagande monster vid namn Lord Ruthven. Berättelsen hette The Vampyre och fick äran att vara den första moderna vampyrberättelsen. (NB: dessutom har Polidori fått en viss postum gloria pga. det att hans systers barn Dante Gabriel och Christina blev ledande figurer i den senare engelska romantiken det vill säga prerafaelitismen ­ de hette nämligen Rossetti i efternamn.)

Alltså, för den som kan njuta av den varma, superba prosan, de (ofta något självklara) historiska och kulturhistoriska referenserna kan detta vara något. För den som inte kommer över fantasyns lågintensiva för att inte säga ibland lite banala natur, älvornas ständiga närvaro (var är det med engelsmännen och deras evinnerliga älvobsession? – är det någon som kan förklara fenomenet?) kan bokens över 780 sidor kännas något långtråkiga. För mig som inte brukar ha alltför mycket tålamod med magins underbara värld kändes Clarkes roman precis lagom trolldomsengagerad (men en inbiten hcmagifantast kan vara av annan åsikt) och inte en enda gång fick de övernaturliga elementen mig att känna mig det minsta besvärad. Vilket nog ledsamt ofta händer mig i gemene trolldomsorienterade fantasyalster.

På bakpärmen skriver Neil Gaiman på följande sätt: ”Unquestionably the finest novel of the fantastic written in the last 70 years.” En kanske något överdriven åsikt men mest får kommentaren mig att undra precis vilken fantasyroman (författad antar jag ungefär 1935 eller däromkring) Gaiman då menar att skulle vara den som här och nu toppas? Hur jag än rassar min lilla hjärna kommer jag inte på det. Är det någon som kan sina klassiker och vet?

I boken spelar distinktionen mellan böcker om magi och magiska böcker en stor roll. Det vill säga skillnaden mellan böcker som beskriver och berättar om magi och böcker som är magiska. För att utnyttja Clarkes uppdelning i en egen liten parafras: Jonathan Strange & Mr. Norrell är en bok om magi, men inte nödvändigtvis en magisk bok.

-Petri Salin- 18.10.2005

Recensioner på de övriga skönlitterära Hugovinnarna 2005 hittar du genom dessa länkar:

Vill du kommentera recensionen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i såfall här.



[Tillbaka till Näthörningen]