[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Avatar

[Affischen för Avatar]


Regi: James Cameron
Manus: James Cameron
Musik: James Horner
I huvudrollerna: Zoe Saldana, Sigourney Weaver och Sam Worthington.
Längd: ca 165 min.
Ursprungsland och -år: USA, 2009
Åldersgräns: 13
Recensionsformat: film
Filmens webbsida
Om filmen på IMDb

Kortkort:
James Camerons nya Avatar är en visuellt godtagbar, men till alla andra aspekter totalt intetsägande och tom film. Slösa inte bort dina pengar eller din tid på den här (dessutom var åtminstone den versionen jag såg endast textad på finska). Se i stället t.ex. Mononoke Hime eller Silent running.

Lite längre:
James Camerons nya film Avatar har fått en hel del spaltmillimeter och webbsynlighet redan före premiären. Filmen släpptes 10.12 i Storbritannien, 16.12 i USA och 17 eller 18.12 i så gått som hela resten av världen. Finlandspremiär är 18.12.

Efter att ha sett filmen tror jag jag förstår varför filmen omgivits av en sådan ”hype” redan i förväg. Jag tror att någon i marknadsförings- eller produktionsteamet i ett tidigt skede fått upp ögonen för det faktum att filmen kommer att bli katastrofalt dålig. Då har man förstått att det enda sättet att rädda sin kosing är att på förhand slå på stora trumman och få möjligast många att se filmen så snabbt som möjligt innan ordet om hur dålig filmen egentligen är sprider sig.

Avatar har höjts till skyarna som något banbrytande, som början på en ny era inom filmindustrin. Jasså, säger jag. Det kan ju väl hända att det finns något banbrytande i det sätt som filmen gjorts på, men jag som sitter i publiken märker inget banbrytande och enastående.

Visst är Avatar visuellt fin och datoranimeringen har utvecklats till den grad att det är helt onödigt att försöka gissa sig till vilka delar som filmats ”på riktigt” och vilka som skapats av ettor och nollor. Allt ser helt enkelt verkligt ut.

Även 3D-effekterna fungerar utan några som helst problem. Tekniken tycks även i detta hänseende ha blivit mogen för användning. Visst är man tvungen att ha extra glasögon på sig för att kunna uppleva ”den tredje dimensionen”, men en del av oss bär glasögon konstant, och som sagt ser det verkligen tredimensionellt ut. Men jag ser ingen poäng i användningen av 3D. Jag har aldrig haft några som helst problem med att låta en bra film svepa mig med sig och då är allt lika 3D som i verkligheten även om det är en ”vanlig” film. Jag förstår inte vitsen med att ha saker pekandes ”ut” från filmduken eller svävande i biosalen mellan mig och duken. Film är inte teater, varför skulle man försöka nå en liknande effekt då det ändå aldrig blir lika naturligt.

Det positiva med Avatars 3D-effekter är att det inte är så fruktansvärt påträngande. Effekterna är i det här fallet mer som en onödig extra krydda. Kanske det här med 3D fungerar bättre i filmer där själva 3D-grejen är idén med hela filmen, men sådant kan man väl gå och se vid ett nöjesfält.

Tekniskt sett är alltså filmen helt hyfsad och skådespelarprestationerna är det inget större fel på, men rollkaraktärerna är papperstunna och intrigen stinker till höga skyar.

Jag försökte faktiskt ge Avatar en chans. Vid det laget som filmen började kännas tunn började jag grubbla om felet låg i mig. Kanske jag helt enkelt var för gammal. Kanske varje generation behöver sin egen version av alla berättelser. Här hade vi då denna generations ”ta vara om naturen”/Gaia/”var inte elak mot infödingar”-film. Men nej, jag har svårt att tro att Avatar går hem vare sig man är 43, 23 eller 13.

Problemet med Avatar är att filmens intrig är så fruktansvärt infantil och amerikansk. Det här kanske kunde ha blivit något om den gjorts någon annanstans än i Hollywood eller om den gjorts för en smalare publik.

Avatar berättar i grunden om kontakten mellan en tekniskt överlägsen kolonialmakt och ”primitiva” urinvånare. Vi följer med en soldat som får i uppdrag att lära sig så mycket han kan om urinvånarna. Han lär sig naturligtvis att teknologi inte nödvändigtvis är den bästa mätaren för civilisationer och samtidigt lär han sig också se kolonisationsprocessen från urinvånarnas vinkel.

Allt detta leder ”naturligtvis” till en blodig konflikt mellan urinvånarna och kolonisatörerna med vår hjälte i hetaste centrum av det hela. Det var vid det här laget som intrigen miste totalt sin trovärdighet i mina ögon. Här har vi en skolad soldat som försöker hjälpa pilbågsbeväpnade urinvånare strida mot en professionell militär styrka bestyckad med eldvapen. Hur kommer det sig att en civiltjänstgörarpacifist som undertecknad förstår att det enda sättet att klara sig i en dylik situation (om man nu överhuvudtaget vill träda in på våldsvägen) är gerillakrigsföring. Små trupper eller enskilda individer tar ut det stora krigsmaskineriets knutpunkter och tvingar på så sått den tekniskt modernare styrkan på knä. Men nej, inte i den här filmen inte. Här tycks frontalangrepp vara det enda som gäller. Vem bryr sig om hur många som dör eller om det ens finns någon teoretisk möjlighet till att vinna på det sättet.

För mig var Avatar en otroligt tom filmupplevelse. Den gav egentligen inget. Jag förstår inte hur James Cameron kunnat göra ett sådant bottennapp. Observera också att filmen kanske inte har svensk textning, åtminstone var den versionen jag såg på pressvisningen i Åbo försedd endast med finsk text.

Vill du se en bra film om hur människan är en del av naturen och hur vi borde lära oss att i större grad leva med naturen än av den rekommenderar jag Hayao Miyazakis Mononoke Hime. Vill du i stället se en science fiction-film med ett tvättäkta ekologiskt tema är min rekommendation Silent running.

-Ben Roimola- 18.12.2009
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]