www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


1984

[Pärmen på 1984.]
Regi: Michael Radford.
Manus: Michael Radford & Jonathan Gems, baserad på romanen
1984 av George Orwell.
Musik: Dominic Muldowney.
I huvudrollerna: Richard Burton, Suzanna Hamilton och John Hurt.
Längd: ca 106 min.
Ursprungsland och -år: 1984, Storbritannien.
Åldersgräns: 15
Bildformat: anamorfisk vidbild.
Finsk titel: 1984.
Distributör: FS Film Oy (http://www.fs-film.fi)
hyr- och köpDVD.
Recensionsformat: DVD.
I IMDb hittas filmen på http://www.imdb.com/title/tt0087803/combined
DVD-fakta:
  • Bildformatet är anamorfisk vidbild.
  • Skivan innehåller förutom originalljudspåret på engelska även dubbade versioner på franska, spanska och tyska. Alla ljudspåren är mono.
  • Textning på svenska, finska, engelska för hörselskadade, franska, holländska, portugisiska, spanska, turkiska och tyska för hörselskadade.

Bonus:

  • Filmens trailer (2,16 min, anamorfisk vidbild)

När jag för tjugo år sedan såg Michael Radfords version av detta George Orwells huvudverk och en av alla tiders allra kändaste romaner hade jag definitiva dubier visavi filmen. Nu efteråt är jag inte fullt säker på orsaken. Kanske berodde det främst på filmens aggressiva marknadsföring som hänsynslöst exploaterade det faktum att årets ordningsnummer och bokens (och därmed även filmens) titel var identiska - ett naturligt men lite lättköpt trick. Det att marknadsföringen hade kommit på att koppla ihop filmen med bandet Eurythmics hjälpte inte till det heller. Inget fel på bandet eller musiken - låten 1984 är en riktigt rullande och härligt suggestiv popschlager - men jag är fortfarande inte övertygad om att Eurythmics och 1984 hör ihop annorstädes än i en något överentusiastisk reklamchefs lite snedvridna dagdrömmar.
   Nu när jag efter en paus på två decennier ser om filmen finner jag den acceptabel, rent av mycket njutbar. Miljön känns precis rätt, usla fula fallfärdiga hus, desperata trånga våningar som mera liknar fängelsehålor än människoboningar (och detta hos partimedlemmar - samhällets elit), gator som ser ut som om de skulle ha bombarderats i årtionden för att det är så det är, kriget är evigt, hela världen ett blekt och dystert skelett. Dialogen följer troget - men utan att accentuera detta faktum - Orwells neologistiska newspeak som inget annat är än socialismens/totalitarismens retuscherade och retuscherande ideologi: bort med allt som står i vägen för det sköna nya samhället utan egna känslor och egna tankar. Bort med familjen, bort med gemenskapen, men framför allt bort med den egna viljan, den fria viljan. Detta sker långt genom att manipulera språket. Har vi inga ord för vad som vackert är, vad som intellektuellt abstrakt är, har vi inga tankar som tangerar dessa koncept eller fenomen. Har vi inga tankar så existerar koncepten eller fenomenen inte längre. Newspeaks ständigt nya upplagor reducerar språket omgång för omgång. För varje upplaga är ordboken tunnare, språket trångare, den mänskliga existensen snävare och därmed lättare att uppifrån kontrollera. Det abstrakta har samhället ingen användning för. Det abstrakta är doubleplusbad, något som endast thought criminals sysslar med. Bara det konkreta duger, bara det som brutalt och påträngande når alla samtidigt och likvärdigt, det som symboliseras av de gigantiska TV-rutornas ständiga närvaro, rutorna som samtidigt agerar kameralinser, det ständigt vakande ögat, guds blick. Och gud heter big brother.
   Regissörens egna manuskript är boken pietetiskt troget, inga onödiga krumelurer där Orwells ursprungliga text duger, inga egna påhitt, inga genanta tillägg eller överdramatiseringar. Med små drag får vi se Winston Smiths existens, hans arbete på ministeriet där han skriver om gamla dagstidningars nyheter - denna person har aldrig existerat, detta sa Partiet och inte tvärtom, vitt är svart, svart är vitt, och har alltid varit det. Alltid. Imorgon har det alltid varit tvärtom. Den som kontrollerar det förgångna och så vidare.
   Och naturligtvis sker det som inte får ske - kärleken som ingen kärlek är utan blott och bart desperation. Och kärleken, den förbjudna viheten (för att parafrasera Zamjatin), ödesdesperationen leder Smith till slut till ett av Orwells kanske grymmaste och mest skärande påfund - rum 101, rummet som är scenen för varje individs absolut värsta mardröm, sadistiskt men genialt skräddarsydd just för honom eller henne.
   Skådespelarna finner jag alltigenom superba, inte en enda falsk ton, inte en enda banal betoning. John Hurt - med en frisyr som samtidigt får honom att se ut som både en George Orwell och en Samuel Beckett, i vilkens verk vi för övrigt kan finna vissa ekon av 1984 eller åtminstone bokens världsbild - gör en avskalad men starkt närvarande Winston Smith. Richard Burton spelar hans nemesis, hans torterare, hans bödel. Det är i scenerna mellan Hurt och Burton som vi hittar filmens kraftigaste och mest gripande ögonblick. Stundvis är stämningen så intensiv att man har svårt att tro att varje ord inte är direkt riktat till en själv. Men det är de ju. Verkligen. Varje ord. När Smith åkt fast för sitt grava brott och förhörs/torteras på det mest grymma tänkbara sätt når vi filmens hjärta. Dessa scener kunde ha behandlats på ett flertal olika sätt, för det mesta katastrofalt fel. Det är här Radford verkligen visar vad han går för. Han har inte velat banalt understryka totalitarismens blodighet genom att frossa med våldsverkarnas aggressiva och destruktiva handlingar. Varje slag, varje spark är motiverad, kommer oväntat men målmedvetet, och därför känns varje våldshandling på riktigt. För att den är kirurgiskt precis. Vi har inget våld för dess egen skull. Våldet är endast ett medel och används för att uppnå ett mål. I 1984 är våldet och logiken, våldet och orden identiska. De är inte två olika sidor av samma sak, de är samma sak.
   Det som gör filmen närmast exceptionell är att Radford behandlar sitt tema och sitt material med förståelse. Bödeln Burton är inget monster, tvärtom. Varje ord han yttrar medan han ger Hurt allt starkare elstötar yttrar han för att få brottslingen att förstå varför allt detta äger rum. Han vill inte skada offret, han vill hjälpa honom, rädda honom. Burtons faderliga humanism får tortyrscenerna att samtidigt verka, hemska, makabra, men framför allt lyriskt vackra. Burton vill att Hurt ska se fem fingrar - inte för att Partiet säger så - utan för att det är rätt. Det är så det är. Partiet besitter sanningen. Och detta måste accepteras. Måste. Medan tortyren framskriden får man, bisarrt nog, ett starkt intryck av att Burton inte alls gör Hurt illa utan att han snarare är Hurts välgörare, Hurts enda vän, Hurts frälsare. Med varje tortyrhandling visar han Hurt stor ömhet, oändlig kärlek. Men ändå, hur fint Burton än spelar i sin sista roll, är det den plågade Hurt som får ens hjärta att brista. Flådd och blödande ligger han på tortyrbordet, en skallig förvrängt dödskallegrinande symbol för mänskligheten, nej utan mänskligheten förkroppsligad totalitarismens Kristus som lider för våra kollektiva synders skull. Hurts desperation när Burton håller upp fyra fingrar och Hurt verkligen verkligen försöker se fem fingrar hör till filmkonstens stora prestationer. Orden räcker inte till, inte mina i alla fall. Scenen är förstummande. Radford gör det omöjliga möjligt.
   Som dramaturgisk helhet är 1984 inte världens starkaste film. Men å andra sidan är det Orwell som man kan beskylla för detta faktum. Vi har flera fenomenala scener och de räddar mycket. Kanske allt. För mången kan filmen te sig för cerebral och emotionellt kylig. Jag tillhör inte dem. Och den emotionella kylan som helheten möjligtvis lider av kan igen spåras tillbaka till Orwell. En trogen filmatisering betyder att bokens defekter förvandlas till filmens defekter.
   Visuellt (särskilt scenerna som utspelas på huvudpersonens kvävande arbetsplats) får 1984 mig att tänka på en annan film som gjordes ungefär samtidigt - Terry Gilliams Brazil. Brazil är en saftigare och flottare version, en satirisk variation på temat med definitiva kafkaeska inslag men inte egentligen en desto mindre dyster och hopplös film. Det att Brazil egentligen på sätt och vis är en komedi och en riktigt rolig film gör att den till slut är lika hemsk som 1984, eller kanske på sitt sätt nästan hemskare. Vissa lite överraskande likheter finner jag med även en annan film, Stanley Kubricks A Clockwork Orange. Det är dialogen som avslöjar det, personernas sätt att tilltala varandra brother - vilket är precis vad Alex och hans droogs gör (och i vissa fall tilltalar Alex auktoriteter brother sir!). Huset Alex bor i, mitt i den värsta och stökigaste slummen, är dekorerat med socialistiska/fascistoida väggmålningar (nakna, muskelprydda arbetare, naturligtvis med extra skabrösa tillägg av Alex och hans glada gossar) och hela samhället är uppenbart en lätt moderniserad version av Orwells samhälle. Och Alex och hans droogs klart och tydligt den totalitära samhällsordningens kalla och samvetslösa barn (familjen har förlorat sin ställning som samhällets grundenhet och resultatet är vildar och bestar) - med Alex som en uppdaterad Winston Smith (här kommer vi återigen till språket - Alex hävdar sin individualitet genom sin vältalighet och sitt finurliga och delvis elisabetanska/shakespeareska delvis kvasisovjetiska delvis totalitära/reducerade/barnsligt palilalistiska språkbruk) som för att också han vill vara en individ bestraffas och får försona allas våra synder.
   Extramaterial haver vi inget. Eller nästan inget, bara en gammal Eurythmics-musikvideoaktig trailer, vilket är synd. Hur mycket intressant skulle man inte ha kunnat ha med - bakgrundsinformation om Orwell och hans bok, Hurts kommentarer om sin roll och gärna lite smått och gott om regissören Michael Radford som för mig är ett tämligen obekant namn. Jag har för mig att han möjligtvis är en engelsk teatermänniska (den superba personregin vittnar åtminstone om en teaterbakgrund vågar jag påstå) men vet inget definitivt om mannen. Utom det att han har regisserat åtminstone en ganska utomordentlig film.

-Petri Salin- 18.12.2004
Vill du kommentera filmen? Skriv då ett inlägg i Enhörningens forum.
Vill du recensera något för Enhörningen,
eller vill du kommentera Enhörningens www-sidor?
Klicka i så fall här.



[Tillbaka till Näthörningen]