www.enhorningen.net
 
Enhörningen
Näthörningen
Noveller
Rapporter
Recensioner
Forum
Händelsekalendern
Omröstningen
Sf-bilder
Pappershörningen
Prenumerera
Länkar


Enhörningens hörn på Amazon.com
Enhörningens hörn på Amazon.uk (Storbritannien)


Google

Enhörningen
Webben


Kommentarer?
Skicka e-post till: enhorningen@enhorningen.net
eller använd
Enhörningens responsblankett.

[Tillbaka till Enhörningens huvudsida]


Enhörningens webbnovell 20, publicerad på http://www.enhorningen.net 16.2.2014.

Rikets drakar och demoner © Karolina Bjällerstedt Mickos 2004. Novellen publiceras i Enhörningen med författarens tillstånd. Ursprungligen publicerad i Enhörningen nr 10 (augusti 2004).

Karolina Bjällerstedt Mickos deltog år 1998 i förlaget Månis romantävling med manuskriptet Till Esperani. Hon vann tävlingen och förlaget utgav boken uppdelad i två delar, Mantor (1998) och Larona (1999). Några år senare avrundades berättelsen med romanen Dorei (2004). I slutet av 2013 utgav Bjällerstedt Mickos barnboken Hemlighetfågeln på eget förlag.

Karolina Bjällerstedt Mickos har varit hedersgäst på Swecon 2001 och Finncon 2003. Hon arbetar som informatör på bostadsbolaget Järfällahus AB i Sverige.


Länkar
• Karolina Bjällerstedt Mickos på Facebook: www.facebook.com/karolina.b.mickos
• Intervju med Karolina Bjällerstedt Mickos på tryckeriet Vulkans webb: www.vulkanmedia.se/forfattarintervjuer/hemlighetsfageln-av-karolina-bjallerstedt-mickos
Enhörningens recensioner:
Mantor och Larona: www.enhorningen.net/Recensioner/Bjallerstedt_MantorLarona.shtml
Dorei www.enhorningen.net/Recensioner/Bjallerstedt_Mickos_Dorei.shtml
• Trilogin Till Esperani kan köpas hos Wela förlag (eller de flesta nätbokhandlar): www.welaforlag.se
Hemlighetsfågeln kan köpas hos de flesta nätbokhandlar eller direkt från tryckeriet Vulkan: www.vulkanmedia.se/butik/fantasy-och-science-fiction/hemlighetsfageln-av-karolina-bjallerstedt-mickos

 

[Sari Luotos illustration till novellen Rikets drakar och demoner.]

 

Rikets drakar och demoner

Karolina Bjällerstedt Mickos

Illustration: Sari Luoto
 

Polisen trummade med fingrarna på högen av rökdoftande sidor. Han var fetlagd och hade ögrupper av psoriasis längs det glesa, blonda hårfästet. Ögonen var hårda, vattenblå. Det mesta av texten på sidorna gick att läsa, men här och där skymde en sotfläck skriften. Micke tyckte inte om att någon annan än han själv rörde vid de sköra bladen. Men han satt stilla. Satt på sina händer. Tänkte på sitt trumfkort: fotona som låg i hans innerficka. Och tittade på polisen framför sig.

– Nu tar vi det här från början, sade polisen och sörplade i sig lite kaffe ur en bucklig plastmugg. För en månad sedan åkte lajvgruppen ut i skogen för att leva medeltidsliv. De var femton personer, men bara en har hittills kommit tillbaka, och tydligen i ganska dåligt skick. Var de andra tagit vägen vet vi fortfarande inte. Fram tills nyligen visste vi inte heller att Annelie Nilsson varit en av dem. Men det står ju klart nu. Vore det inte lika bra om du sade sanningen om det här? Du var också med i det där gänget, Balders bröder eller Tolkiens tomtar eller vad ni kallade er. Du var med på utflykten, eller hur? Du skulle bespara dig själv en hel del besvär genom att berätta hur det hela gick till.

– Jag har redan berättat, sade Micke. Förresten hette de Balins bröder, och Annelie var inte med. Inte jag heller.

– Hur förklarar du i så fall Annelies klädsel? Hon hade fortfarande på sig någon sorts medeltidsdräkt när vi hittade henne. Vad jag vet, är det inte så vanligt att Enstabladets reportrar går omkring i långklänning och har guldsnoddar i håret till vardags.

– Jag har ju sagt det tusen gånger: kvinnan i klänningen är inte Annelie! Allt finns nedskrivet här. Läs själv!

Polisen suckade. Han kliade sig i de fnasiga polisongerna.

– Du påstår alltså, att det som står här är en exakt återgivning av vad som hände?

Han klappade på den sirliga texten med sin stora, svettiga hand. Micke stod inte ut med att se det. Han lutade sig fram över skrivbordet och ryckte åt sig bladen.

– Jag skall läsa för dig, sade han snabbt. Då kommer du att förstå.

Polisen suckade, lade armarna i kors över bilringarna och lutade sig tillbaka. Micke började:


Som häxans pepparkakshus låg huset där mitt i skogen. På en fasad av brunmålad eternit, som ett lapptäcke av tunna skivor kavring, var en flagnande vit farstubro spritsad. I fönstren blommade skära kristyrfläckar till pelargoner. Det såg hemtrevligt ut. Men sänkte man blicken bara en aning, var källarfönstren täckta av omotiverat tjocka lakritsstänger till järngaller.

– Du borde ha läst boken, sade Micke. Du har ju haft den i evigheter.

– Jag har inte hunnit, svarade Annelie medan hon parkerade på grusplanen framför huset. Jag har varit sjuk i flera veckor, det vet du. Det här är första dagen på jobbet på jättelänge.

Micke suckade. Annelie läste aldrig romaner. Det var det som var problemet, inte den långdragna lunginflammation hon fått av att bevaka en bandymatch.

– Du är den första som får intervjua författaren till Midnattsblå, fortsatte Micke. DN och Svenskan står med mössan i hand, men Enstabladet tar de emot. Och så har du inte ens läst boken!

Micke plockade med sin kamerautrustning. Han borde ha fått göra den här intervjun själv. Inte rationella, fantasilösa Annelie. Seven of Nine kallade de henne på redaktionen.

– Kom ihåg att fråga vem av dem som skrivit boken, sade han. Ingen vet om det är Gösta eller Britt. Får du svaret på den frågan, har du ett scoop.

Annelie slog igen bildörren. De gick fram till huset, och då hördes en harkling bakom dem. Det var en senig man i fyrtiofemårsåldern. Han var orakad. Det gråstrimmiga håret var hopfäst i en slarvig hästsvans. Han var en övervintrad hippie i blåställ och gummistövlar.

– Och vilka är ni?

Blicken ur de tätt sittande ögonen var misstänksam.

– Jag heter Annelie Nilsson, sade Annelie och räckte fram ett visitkort. Från Enstabladet. Det här är Micke Bengts, fotograf. Vi skulle prata lite om boken.

– Visst fan.

Mannen strök sig över hakan.

– Det är väl lika bra att vi går in, då, sade han surt. Britt! De är här nu!

En kvinna skyndade runt knuten. Hon var i 40-årsåldern och hade brunt hår och glittrande ögon som såg vänliga ut.

– Välkomna! utropade hon. Vi höll på och rensade i landen. Jag tar inte i hand, jag är så smutsig, men stig in i huset för all del! Ni vill väl ha kaffe? Jag har bakat bullar. Det finns sockerfritt också.

Hon släppte in dem. Doften av gammal fuktskada och nybakade bullar slog emot dem. Kopparpannor med mängder av torkade blommor stod på rad på en gammal spishäll. Köket var prydligt, men gammalmodigt. Som om ingen haft råd att renovera det på länge.

– Sitt ned, för all del! Bjud våra gäster på lite kaffe, Gösta!

Brodern, Gösta, lydde motvilligt. När han sträckte fram kaffepannan, såg Micke att han hade en drake tatuerad på vänster handrygg. Den var mycket detaljerad med röda fjäll och slingrande svans. Gösta lade märke till Mickes intresse och drog snabbt skjortärmen över tatueringen.

– Trevligt hus ni har, sade Micke avväpnande. Hoppas det är OK om jag tar lite bilder. Ni vet, för att få en känsla av vilka ni är.

– Folk har inte ett skit att göra med vilka vi är, sade Gösta.

– Ta hur mycket bilder du vill, avgjorde Britt. Det är ju det ni betalar för!

Med ens förstod Micke varför de släppts in. Syskonen hade blivit lovade pengar. Han behövde inte titta på Annelie för att känna hur hon mentalt noterade detta och planerade intervjun därefter.

– Har ni bott här länge? frågade Annelie.

– Ett par år, svarade Britt. Vi ärvde gården av vår moster.

– Hon är säkert mycket stolt över att ha två så berömda syskonbarn.

– Hon skulle snarare bli skitförbannad, sade Gösta.

– Hon bor på sjukhem i Stockholm nu, fortsatte Britt besvärat. Fick ett slaganfall. Kan inte se att läsa längre, så hon har inte läst Midnattsblå. Hon vet faktiskt inte ens att den har kommit ut. Det min bror menar är att hon hade sina... idéer. Hon skulle inte gilla det här. Men skriv inte det, för all del!

Annelie nickade. Så det var därför syskonen tackat ja till Enstabladet med inte till de stora drakarna. På hemmet läste de högt ur rikstidningarna, och gamla moster skulle kunna få veta vad hennes avkomma gjort. Frågan är varför det skulle störa henne? Annelie kastade ut den krok hon fått av Micke:

– Vem av er två är det egentligen som skrivit boken? På omslaget står det bara ”Björnsson”.

Det blev tyst i köket, så tyst som det bara är på landet när ingen talar.

– Det är Britt som står för allt det där, sade Gösta till slut.

– Vi skrev tillsammans, sade Britt. Försök inte lägga hela den här affären på mig, Gösta!

– Ett samarbete, alltså? sade Annelie. Vad intressant. Är det svårt att skriva tillsammans? Hade ni någonsin olika åsikt om vad som skulle hända i boken?

– Jo, det kan du tro, sade Gösta. Men vi baxade skiten ända hit i alla fall, som de skaldade i riksdagen en gång.

– Har ni alltid skrivit? Ända sedan ni var små?

Nu var Göstas skratt sarkastiskt.

– Du skall ha klart för dig, lilla stumpan, att det här gör vi bara för pengarna. För att få det här jävla eko-jordbruket att gå ihop. Vet du hur jobbigt det är att odla utan bekämpningsmedel? Vi har satsat allt vi har. Vi har inga liv längre, bara jobb på åkern. Och så bor vi i det här rucklet utan toa inomhus ens en gång. Det var kallt om arslet i vintras, må du tro. Men om vi bara får pengarna för boken och för den här intervjun, så kan vi kanske komma upp i existensminimum, vi också!

Det blev tyst igen. Britt harklade sig. Så reste hon sig och hämtade ett album från en hylla.

– Det här är recensionerna vi fått, sade hon. Låna med dig albumet, om du vill. Allting står ju här. Men du kanske har läst boken själv?

– Klart hon inte har, fräste Gösta. Det är ju sån där ”fäääntasy”. Drakar och demoner. Harry Potter. Sånt är väl inte du intresserad av, reportertjejen?

– Men jag har läst boken, sade Micke innan Annelie hunnit svara. Jag gillar fantasy. Jag tycker att Midnattsblå är en av de bästa böcker jag någonsin läst, alla kategorier. Och alla mina kompisar tycker likadant.

Gösta gjorde en avfärdande gest. Britt strök sig över håret och rörde om med skeden i den blommiga kaffekoppen med våldsam hastighet.

– Ta en bulle till, sade hon. Det finns fler i frysen. Jag jobbade som konditor förut. Jag bakar fortfarande stora satser när jag väl bakar.

Hon pratade på om sitt liv på bageriet. Annelie gjorde då och då ett försök att komma in på författandet igen men utan resultat. När Britt uttömt sitt lager av historier om kunder hon haft och tårtor hon bakat, fyllde Gösta på med klagomål på Sveriges jordbrukspolitik. Till slut frågade Annelie om hon fick låna toaletten.

– Dasset, rättade Gösta. Till vänster runt knuten när du kommer ut. Känn dig som hemma där bland mössen!

Annelie gick ut. Hon hittade snart det lilla skjulet med det obligatoriska hjärtat på dörren. När hon kom ut igen hörde hon en röst.

– Slinke! Slinke, var är du?

Det var en liten flicka. Annelie såg henne mellan träden i skogsbrynet. Kanske sex år och klädd i en lång, blå kappa med tjocka pälsmuddar. Det midjelånga håret var fäst uppe på hjässan med ett glittrande hårspänne.

Det prasslade till vid fötterna på Annelie. En svart iller kom fram ur gräset. Innan hon visste ordet av hade den tagit ett skutt upp på hennes axel och virat den lena svansen kring hennes hals.

Flickan i den blå kappan blev stående. Annelie strök illern över pälsen och försökte minnas var hon sett ungen. Kanske något av barnen på det nedläggningshotade dagiset? Eller tjejen som vann den där teckningstävlingen?

Flickan höll upp skörten på rocken när hon gick närmare. På fötterna hade hon röda skor med stora, blänkande spännen på.

– Är du ett spöke?

– Nej, svarade Annelie. Varför tror du det? Bor du här i närheten, eller har du gått vilse?

– Vilse?

Den lilla fnös och knyckte på nacken.

– Jag hittar väl i min egen skog! sade hon. Men Slinke var borta och jag fick springa efter honom.

Hon tog ännu några steg närmare. Hon gick rak i ryggen och med blicken rakt fram. Var hon med i den där balettgruppen som gjorde Svansjön i missionshuset?

– Antingen är du min mors vålnad, sade flickan. Eller så är du en demon som tagit hennes skepnad.

– Och vem är din mor?

Nu såg flickan arg ut.

– Om du vore människa skulle du veta det, sade hon. Alltså är du en demon. Men jag befaller dig i egenskap av blivande drottning av Riket: ge mig min iller tillbaka, och vik hädan!

Hon höll upp en liten, besvärjande näve. Då såg Annelie att hon hade en tatuering på vänster handrygg. Det var en drake i lysande rött.

– Visa mig den där tatueringen! sade Annelie. Vet du om att han som bor i huset här har en likadan?

Hon vände sig om för att peka på huset, och då såg hon att det inte fanns där. Dasset var borta. Fälten med biodynamiskt odlade grönsaker och det bruna huset med sin fallfärdiga veranda var borta. Hon stod på en liten äng i en glänta i skogen. Det var kallt. Ja, mitt i augusti var det bitande kallt.

– Såg du inte huset som stod här nyss? frågade Annelie. Jag vet ju att det fanns –

Men nu var flickan också borta. Annelie trampade runt.

– Hallå! Vill du inte ha ditt husdjur tillbaka?

Hennes röst ekade i skogen. Hon sträckte upp en hand, nästan omedvetet, och klappade illern igen. Den kröp runt på hennes axlar, len som en smekning. Som om de känt varandra länge.

– Jag måste koncentrera mig, tänkte Annelie. Det här är ett misstag. Det rättar snart till sig.

Hon blundade och tog ett djupt andetag. Men när hon öppnade ögonen igen hade ingenting förändrats. Huset var fortfarande borta. Men hon såg en skymt av flickans kappa, ett stycke blå himmel mellan trädstammarna. De var kala nu. Alla löv låg blodröda på marken.

– Vänta! Jag följer med dig!

Hon sprang mot den blå fläcken med armarna om sig själv. Det var frost i luften. Annelie sprang fortare, kinderna röda av ansträngning. Jag har inga ytterkläder, tänkte hon. Jag vet inte var jag är. Jag måste få hjälp, annars fryser jag ihjäl.

Flickans fötter lämnade små, mjuka spår efter sig i det froststela gräset. Annelie följde dem. Den lilla var snabb. I nästa stund var hon borta.

Då hördes trumpetstötar. Plötsligt blev skogen glesare. I nästa stund stod Annelie på en väg av frusen lera räfflad av smala, blanka hjul. Och där, bara ett kort stycke bort, fanns en palissad. Grova stockar satt nedkörda i marken så tätt att man inte kunde se emellan dem. Åter igen hördes trumpetstötar och nu också trummor.

Annelie skyndade fram mot ljudet. Det fanns en stor port i palissaden, och den stod på glänt. Där innanför lyste det av varm, god eld. Hon hörde sorlet av lågmälda röster. Annelie klämde sig in. Hundratals ryggar var vända mot henne. Alla tittade mot en balkong på en byggnad av samma grova stockar som palissaden.

Trumpetstötarna upphörde med ens och ett draperi fördes åt sidan där uppe. En man kom ut. Han var lång och bredaxlad och han hade ljust, blankborstat hår hopfäst i nacken. Kläderna var blå. Han bar en tunika broderad med sommarens alla blommor över skuldrorna, ett brett läderbälte med silverbeslag och höga stövlar av blåfärgat skinn.

Annelie stirrade. Hon märkte att hon darrade i hela kroppen, som om hon helt tappat kontrollen över den, och att kylan lämnat henne på ett ögonblick. Istället var hon varm som jäsande deg. Orsaken var uppenbar. Hon hade aldrig sett någon som han förut. Inte som ung, när hon reste runt i Europa på jakt efter kärleken. Inte senare, när kollegor och bekanta försökt fånga hennes uppmärksamhet. Aldrig någon som han. Aldrig någonsin.

– Jag lovar.

Han hade en stark röst, gjord för att höras.

– Jag lovar att beskydda prinsessan Mink av Riket och lägga ned mitt liv i hennes tjänst.

Några av åskådarna nickade. Också de hade håret i hästsvansar som lindats med band i bjärta färger. Ingen sade något. Draperiet fördes åt sidan igen. Det var barnet som kom ut nu. På Annelies axel ryckte Slinke till av igenkännande.

– Härmed antar jag riddar Midnattsblå som beskyddare och make. Från denna dag skall han vara min gemål och Rikets rättmätige kung.

Flickan vände sig om och tog något ur händerna på en tjänare. Hon höjde föremålet, en krans av gyllenglänsande metall, och satte den på mannens huvud. Sedan fick också han någonting räckt till sig. En krona. Den var stor med höga spetsar och glittrande stenar. Mannen, riddar Midnattsblå, sänkte långsamt ned den och satte den tillrätta på hennes huvud.

– Härmed, sade han, förklarar jag dig, prinsessan Mink, i egenskap av beskyddare och make, som drottning. Må du regera länge över Riket!

Han hade sett allvarlig ut, men nu log han. En uppmuntrande blinkning och flickan log tillbaka. Så tog de varandras händer och vände sig ut mot folket. Trumpetstötarna skar igen, och trummorna dånade. Alla jublade, men Annelie hörde det knappt. Hon kände inte längre kylan, inte vilsenheten, inte främlingskapet. Bara en stor, rullande åtrå till mannen där uppe på balkongen.

***

Det var mörkt i Pomperipossas skog. En stor, röd augustimåne målade taket på pepparkakshuset glasrött.

Micke hukade sig ned mot källarfönstret. Vad väntade han sig att få se, egentligen? Annelie bunden till händer och fötter av Markis de Sade i blåställ? Nej, hon var säkert hemma och surade vid det här laget. Han hade varit påläst, han hade försökt ta över intervjun, och som straff hade hon lämnat honom ensam med de besvärliga författarsyskonen. Eller så hade hon fått ett mer intressant uppdrag över mobilen och sprungit till busshållplatsen. Det var typiskt Annelie. Hon tänkte bara på sig själv. Hon behagade inte ens svara i telefonen, och Micke hade ändå ringt henne flera gånger under eftermiddagen.

Nej, Micke hade verkligen inte varit särskilt orolig när de upptäckt att hon var borta. Han hade pliktskyldigt hjälpt till att leta på dasset, i vedboden och i skogen kring huset. När de inte hittade henne, tänkte han slutföra intervjun själv och sedan åka tillbaka till redaktionen och beklaga sig för redaktören. Men Gösta och Britt var nervösa som illrar i bur. De förbjöd honom att ringa polisen, trots att han inte haft en tanke på det, och körde sedan iväg honom med orden att de skulle leta vidare i skogen själva.

Nu var Micke tillbaka vid huset vid skogens slut. Han hade tänkt vänta till nästa dag, men när Annelie fortfarande inte svarade på telefon vid tiosnåret, kunde han inte hålla sig längre. Det var som om en magnet drog honom mot huset och det där rektangulära ögat av ljus i betonggrundens cyklopansikte.

Micke kikade in mellan gallren. Där nere satt Britt vid ett bord med en gammal reseskrivmaskin framför sig. Hon var ensam. Bredvid henne på bordet låg en uppslagen bok. Den var stor och såg gammal ut. Sidorna var fullskrivna med mycket tät, mycket gammalmodig handstil. Med ena handens pekfinger följde Britt raden i boken. Med den andra knackade hon mödosamt på skrivmaskinen.

Micke skruvade sakta på kameralinsen och kände en våg av upphetsning skölja över sig. Var det detta Annelie upptäckt? Var det därför hon stuckit därifrån utan att säga något? Syskonens oro för att polisen skulle komma dit, deras ovillighet att tala om sitt författarskap – allt hängde plötsligt ihop.

Britt följde en rad i boken med ena handens pekfinger, om och om igen, som om hon hade problem att läsa den snirkliga handstilen. Så rätade hon plötsligt på sig och ropade.

– Gösta! Kom hit och hjälp till!

Brodern dök upp med en kaffekopp i handen. Hon pekade på ett ord i boken. Han kisade för att se vad det stod. De var försjunkna i gåtan medan Micke fumlade med kameran i mörkret. Det skulle inte bli tydliga bilder, men det skulle vara tillräckligt. Han fann rätt skärpa och tryckte av. En gång. Flera gånger. Men när han skulle gå, råkade han av misstag sparka upp ett gruskorn på källarfönstret. Det lilla ljudet gav upphov till ett sjungande eko, skarpt som ett pistolskott i den stilla natten.

Gösta tittade upp. I nästa sekund hade han lämnat källarrummet och kommit ut på förstutrappen. Micke började springa. Det var mörkt och han var ung, mycket yngre än ekobonden i sin smutsiga overall, men Gösta var snabb. Efter några få steg kände Micke hur en stark hand grep tag i hans krage bakifrån. Han föll omkull och drog den andre med sig i fallet. De tumlade runt i gräset. Så fann sig Micke ligga nedtryckt på marken med Gösta över sig.

– Vad i helvete tror du att du håller på med? Hit med filmen, eller så slår jag sönder kameran för dig!

– Det kan du inte göra! sade Micke. Det här är tidningens kamera!

– Tror du jag bryr mig? Nå, skall jag paja den, eller ger du mig filmen? Jag kan paja ditt nylle också, om du föredrar det!

Micke trevade över fickorna på sin väst och fick fram en film. Det han använt nyss var en digitalkamera, men det kunde inte Gösta veta. Filmen innehöll semesterbilder. Cypern i juli. Vitt, blått och höga glas med paraplyer i.

Gösta ryckte åt sig filmen och drog ut den, hela den långa rullen. Micke satte sig upp. Blåmärken växte och slog ut som pioner över hela hans kropp, det var han säker på. Så kom Britt och hjälpte honom upp.

– Herregud, ni är ju som småpojkar! Vad gör du här, förresten?

– Jag såg er, sade Micke utan att dölja sin triumf. Ni har inte alls skrivit Midnattsblå. Ni har bara skrivit av den från nåt gammalt manuskript. Och nu tänker ni göra samma sak igen och tjäna ännu mer pengar!

De andra två blev tysta. Micke kände en rysning av välbehag löpa utmed ryggraden. Blåmärkena spelade mindre roll nu.

– Du pratar skit, sade Gösta. Det där kan du aldrig bevisa.

– Skall vi slå vad? Er källare är säkert full med historier som er gamla moster skrivit. Nu snor ni dem och tjänar storkovan. Men jag tänker inte säga något. Jag kanske kan övertala Annelie att hålla käften också. På ett villkor, förstås.

– Vi har inte tjänat så mycket på det här, sade Britt. Vi kan inte ge er mer än ...

– Annelie får snacka för sig, men jag är inte intresserad av era pengar. Den där gamla boken ni har i källaren, allt jag vill är att få läsa den.

Syskonen utbytte en blick genom dunklet. De nickade. Tysta gick de tre in i huset, ned för den smala betongtrappan till källaren. Mickes puls rusade. Mögeldoft. Minnen av långa rollspelskvällar i föräldrarnas källare. Om Annelie låg mördad i syskonens frysbox hade han stora problem nu, men sådant hände ju nästan bara på film. Och boken lockade på ett sätt som Micke hade svårt att sätta fingret på.

Britt öppnade dörren och lät honom stiga in. Så tände hon taklampan.

Det kala rummet var helt klätt med bokhyllor längs väggarna. Hyllorna var fulla av böcker; stora, vackert inbundna volymer i läder och guld. Alla böckerna var lika stora. Alla var lika tjocka. Micke sträckte ut handen och tog en på måfå. Den var tung. Han tyckte att den vibrerade av liv.

– Var har ni fått dem ifrån? Jag har aldrig sett något liknande!

– Inte vi heller, sade Gösta. De har funnits i vår släkt hur länge som helst. Varje år kommer det till nya böcker. Nya historier. Fråga mig inte hur det går till.

Micke slog upp boken han hade i handen. Sidorna var av tjockt, gräddfärgat papper. Han läste: ”Den unga prinsessan Mink hade just blivit moderlös. Drottning Illerklo hade dött. Hennes ende vän just nu var riddar Midnattsblå.”

– Du får lova att inte berätta om det här för någon, sade Britt oroligt.

– Visst, sade Micke. Men någon måste ju skriva allt det här. Böckerna kan ju inte bara dyka upp ur tomma intet! Eller kan de?

Ingen av syskonen svarade.

– Du har fram till gryningen på dig, sade Gösta. Inte en sekund längre.

Nu var Micke ensam. Han sjönk ned på golvet och lutade sin rygg mot de många böckernas. Så läste han som han aldrig läst förut.

***

Annelie hade aldrig burit sådana kläder förut. Sidenet var så tunt att det kändes som att gå naken. Stövlarna var gjorda av mjukt skinn. En kappa broderad med blomsterslingor och fodrad med rött, varmt rävskinn hörde till.

Slinke tycktes glad att vara hemma. Han hoppade från föremål till föremål i rummet.

Det knackade på dörren.

– Kom in!

Där var han. Annelie drog efter andan. Hon hade aldrig dragit efter andan inför en karl förut, men han var så nära nu att hon inte kunde hejda sig. Han tycktes fylla rummet. Hans långa hår var hopbundet med läderremmar och guldtrådar. Han hade fortfarande bröllopskläderna på sig.

– Hon säger att hon är från Ensta.

Arak var kort, svarthårig, klädd i grå uniform. Från hans bälte hängde ett svärd och en liten yxa. Han hade ställt många frågor till Annelie innan hon tillåtits byta kläder. Nu såg han med mörka, misstänksamma ögon på henne och ogillandet stod skrivet i hans ansikte. Brudgummens blick var svårare att tyda. Han hade ett litet halvmånformat ärr vid tinningen. Det var det vackraste ärr Annelie någonsin sett.

– Jag har aldrig hört talas om Ensta.

Hans röst var ännu mer kraftfull nu än när han talade ute på balkongen, trots att han bara släppte fram en bråkdel av styrkan han använt då.

– Det har ingen, sade Arak. Kanske har hon tappat minnet. Blivit bortförd, kanske torterad av fienden tills hon förlorade all kunskap om sig själv.

– Illerklo föll i floden. Jag såg det själv.

– Låt oss säga att hon räddades men slog huvudet mot en sten. Sådant kan ge minnesluckor. Eller så är likheten bara en slump. Kanske finns det släktskap.

Han kom närmare. Annelie stod stilla, så stilla hade hon aldrig stått förut. Han gick runt henne, lät blicken svepa över henne uppifrån och ned. Sedan ställde han sig framför henne och såg henne i ögonen. Grå ögon. Forskande.

– Vad är ditt namn?

Han undrar om jag är hans drottning, sade Annelie till sig själv. För första gången tänkte hon tanken, att det här kanske var en dröm. Hon brukade aldrig drömma, men nu gjorde hon det. En ny värld, en ny känsla, och så namnet Midnattsblå. Sånt här fanns bara i drömmar – och i böcker.

– Annelie, svarade hon.

– Anderli, viskade han.

Hon hade aldrig hört någon säga hennes namn på det sättet. Det smakade honung och ringblommor. Han hade varit drottningens älskare, tänkte hon plötsligt. Hon var säker på det.

– Du är den ende som kan kontrollera om det är hon, sade Arak och tittade uppfordrande på Midnattsblå. Du bör ta reda på det snarast. Jag kan naturligtvis hämta prinse... drottning Mink, men det är kanske onödigt att oroa henne. Hon gör sig i ordning för bröllopsfesten nu. Jag ville att du skulle få se det här med egna ögon å det snaraste. Är det drottningen, har vi problem. Mink är ju krönt nu. Det kan vi inte ändra på. Och är det inte drottningen ... ja, du vet vad lagen säger om demoner. Bara eld kan förgöra dem innan de blir till monster som bränner våra hus och åkrar till aska.

– Gå härifrån, Arak. Säg till Mink att jag snart kommer och kammar hennes hår innan vi går ned till festsalen.

Arak gick. När dörren stängdes efter honom blev luften i rummet levande, som om den andades med eget liv.

– Är det du, Anderli? Du visste att jag brukade kalla dig så, i hemlighet, när ingen hörde på, men är vet verkligen du? Svara mig, för jag vet inte vad jag skall tro!

En svag darrning gjorde hans röst skör. Annelie tvekade. Om det här var en dröm kunde hon vara vem hon ville. Också drottning Illerklo. Kanske var hon det. Till slut nickade hon. Rösten bar inte, men hon böjde aldrig så lite på huvudet. Jag ljuger, tänkte hon. Eller gör jag det?

Mannen framför henne tycktes andas ut, och så in igen. Han skakade på huvudet.

– Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, sade han. Du föll så högt! Vattnet är iskallt, och virvlarna slukade dig. Jag trodde du var borta för alltid!

Han sträckte ut armarna och tog henne i famnen. Annelie tappade nästan andan när Midnattsblå svängde runt med henne. Han skrattade nu. Hon hade aldrig hört ett sådant ljud. Det fick henne att skratta också. De tycktes dansa omkring i rummet och hon blev yr i huvudet. I nästa stund låg de på sängen. Den fjädrade under dem. När hade han tagit av sig sin broderade väst och börjat lossa på skjortans snörning? Annelies stövlar var plötsligt borta. Hon stack ned sina nakna fötter under det tjocka täcket. Det doftade av lavendel. Kuddarna var mjuka och höga. En varm hand smekte henne från vaden och uppåt, veckande den tunna sidenklänningen framför sig som ett skepp veckar havet. Den nådde hennes höft. Då såg hon det. Glödande rött mellan hans fingrar. Hur hade tatueringen kommit dit? Hon hade aldrig gjort något sådant, hon hade inte ens hål i öronen. Ändå var den där, större än både Minks och Göstas. Draken var så konstfullt tatuerad så att den nästan tycktes vrida sig med eget liv. Käftarna sprutade eld ned mot ljumsken medan den spelande stjärten ringlade sig upp mot armhålan.

– Jag visste att det var du, sade Midnattsblå och kysste drakens ena röda vinge. Jag visste det hela tiden.

***

Utanpå: värdshus i kolorerad sagobok. Halmtak. Gröna fönsterluckor. Inuti: hälsovårdsinspektörens mardröm – eller kanske våta dröm. Golvhalm full av lort. Hundar och hönor överallt. Stuvning i träskålar vars sprickor var mättade med orenheter.

Micke sköt maten ifrån sig med avsmak, trots att han var rejält hungrig efter att ha vandrat runt i Riket hela dagen och letat efter Annelie.

– Drick öl istället, sade Gösta med ett flin. Ölet är i alla fall gott här. Och öl är mat, som det brukar heta.

Micke, Gösta och Britt satt framför brasan på värdshuset Bocken. De hade tagit steget in i Riket samma morgon. Gösta hade använt slagruta för att hitta stället där de båda världarna möttes. Det var det som var det svåra: att hitta stället. När detta var gjort, hade de alla tre stigit igenom hålet i tid och rum så lätt att det knappast kändes. Nu satt de i täckjackor med grova mantlar över för att inte väcka uppmärksamhet. Gösta bar en vidbrettad hatt också. Årstiderna var omkastade i Riket och den vanliga världen. Här var alltså vinter. Micke tänkte på att Annelie inte haft tid att byta om. Hon hade kommit dit i sina sommarkläder. Kanske hade hon redan frusit ihjäl någonstans, ensam i skogen. Han skakade på sig.

– Nu kan du väl ändå ta av dig den där slokhatten, sade han till Gösta. Vi är ju inomhus!

– Det är lika bra att du berättar, sade Britt.

Gösta tecknade åt de andra att luta sig närmare. Som om de ingått i en hemlig konspiration. Som om de varit en illustration till en roman av Dickens. Gösta behöll slokhatten på men kavlade upp ena ärmen och blottade sin tatuering. Drakens röda fjäll glimmade i brasskenet.

– I Riket riskerar man alltid att bli igenkänd, sade han. Var och en har en draktatuering här. Är man kunglig så är den röd. Annars kan den vara blå, grön eller vilken jävla färg som helst. Poängen är, att den man ser ut som har en likadan tatuering. Möter man den personen, får man problem. Folket i Riket gillar inte sina dubbelgångare. De ser oss som demoner. Kanske har de rätt.

Micke stirrade fascinerad på Göstas tatuering.

– Din drake är röd, konstaterade han. Då måste du vara lik någon i kungahuset. Vet du vem?

– Nix. Vill inte veta det heller. Jag vet bara, att första gången jag kom hit till Riket dök draken upp. Är det en slump, så är jag Kalle Anka.

Han dolde tatueringen igen och tittade sig omkring för att se om någon lyssnat.

– Det här är ett otäckt ställe, muttrade han.

– Vi har varit på sämre värdshus i Riket, sade Britt. Allt de behöver är lite blommor på borden och ett renare kök.

– Jag menar hela Riket. Att blanda de här två världarna är att tigga om trubbel. Visst, det ser oskyldigt ut, men det är inte som hemma. Är man här för länge så händer det otrevliga saker. Man blir... förvandlad. Inte sig själv mer. Ju mindre man är på sin vakt, desto snabbare går det. Jag och Britt är vana. Vi har växt upp med källaren full av böcker som berättar om sånt här. Och du, Micke, har ju läst fantasy förr. Men Annelie...

Gösta kliade sin drake genom ärmen. Micke tyckte han såg ett litet, blankt fjäll falla ut ur mudden på jackan. Han blinkade. Det måste ha varit ett misstag. Han var trött, och ölet var starkt.

Med ens öppnades dörren. Det var en svarthårig karl i grå kläder som kom in. Han slängde ifrån sig kappan på en pall och gick bort till bardisken. Värdshusvärden hällde genast upp öl åt honom. Micke sneglade ditåt.

– Vilken ära att se herr Arak här, sade värden och flinade. Hur står det till i den kungliga fästningen?

– Intressant fråga, svarade den svarthårige. I förtroende skall jag berätta vad som just hänt. Drottning Illerklo har kommit tillbaka.

Han hade inte viskat. Alla i skänkrummet hade hört vad han sagt, och de blev alla tysta. Mannen, Arak, fortsatte, med lika hög röst men oberört som om han och värden viskat ostört till varandra:

– Vi fann henne på borggården, klädd i underliga kläder. Kung Midnattsblå säger att hon bär det röda draktecknet, så det måste vara hon. Men hon kommer inte ihåg någonting. Kanske har fienden utövat sin magi på henne och skickat tillbaka henne som en provokation. Det är i alla fall vad kungen tror. Därför tänker han förklara öppet krig. Imorgon skickas löpare ut med krigsförklaringen. Det kommer att bli en otäck historia för oss allihopa när fienden slår tillbaka. Om inte ...

Arak smuttade på sitt öl. Alla i skänkrummet höll andan.

– Tja, kungen har säkert rätt, sade Arak. Han om någon borde ju veta. Men man kan inte vara för säker. Det kryllar av demoner här i Riket nu för tiden, och det vore ju synd om det här inte vore den sanna drottning Illerklo. Jag tänker bege mig upp i bergen nu ikväll och ta mig en titt på den där forsen som drottningen föll i. Vem vet vad som står att finna där?

Arak ställde ifrån sig sin halvdruckna öl och gick mot dörren. Värdshusvärden sprang efter och räckte honom kappan medan ett isande golvdrag berättade att dörren åter öppnats. Runt omkring dem reste sig folk från bänkarna. Lugnt. Som om de ändå tänkt gå.

Skänkrummet tömdes. Micke gick bort till ett av de små smutsiga fönstren och tittade ut. Där utanför stod Arak med en fackla i handen och ett antal åsnor tjudrade vid husknuten. Männen som just lämnat värdshuset flockades runt honom, och de talades vid med allvarliga ansikten.

– Hörde ni? viskade Micke. Tänk om det är Annelie han talade om! Jag tänker följa med honom upp i bergen och se vad jag kan få reda på!

– Kommer inte på fråga, sade Gösta. Har du inte lyssnat på någonting jag sagt?

Men Mickes blod var hett och levande.

– Jag går, sade han. Det här är vårt bästa spår hittills. Vi ses imorgon!

Han försvann ut i mörkret, där facklan var det enda utom stjärnorna som lyste. Gösta svor.

– Du kan inte lämna honom ensam, sade Britt.

Gösta nickade. Så reste han sig upp, tryckte ned hatten ordentligen över ögonen och följde efter Micke ut i kylan.

***

Bara fötter tassade mot stengolvet. När Annelie öppnade ögonen märkte hon att vintersolen redan stod högt på himlen. Det brann i den öppna spisen. Tjänstefolket måste ha varit där medan de sov. En frukostbricka stod där fullastad med frukt, bröd och något som rykte hett.

Mink klättrade upp i sängen. Flickans ljusa, silkeslena hår lade sig som en sky över Annelies kind.

– Godmorgon, mamma, sade hon. Godmorgon, Blå.

Kungen sträckte på sig och kilade in en arm under Annelies nacke. Den andra handen lade han om Mink. När särken halkade ned över hans axel skymtade en stor, röd drake vars svans spelade över nyckelbenet.

– Jag har en hälsning, sade Mink och kilade in sin panna under Annelies haka. Från Arak. Han kom hem tidigt imorse och sade att han hade hittat något som du genast borde se, Blå.

Kungen satte sig upp.

– Vad kan det vara? sade han och drog fingrarna genom det långa håret.

– Vet inte. Men han kommer här, om du vill fråga honom själv.

Dörren öppnades och Arak steg in. De grå kläderna var smutsiga. Hans mörka ögon glödde av något som liknade triumf.

– Jag har något att visa, sade han. Det var ett par inhyrda karlar som gjorde fyndet uppe i bergen.

– Ta in det hit, vad det än är, sade kungen och sträckte sig efter en bit bröd. Vi är inte klädda för att gå ut i den där kalla hallen. Skynda dig, det drar på drottningarna!

Han drog upp det varma täcket över Mink och Annelie.

Arak knäppte med fingrarna och in steg två män. Den ene var ung med nyfiken blick och den andre var äldre. Han bar en svart slokhatt nedtryckt över ansiktet. I hans armar vilade något som var täckt av ett lakan.

– Är det ett lik? frågade Mink nyfiket. Det ser ut som ett lik.

I nästa stund var flickan framme vid mannen. Särkens vita ärm blixtrade när hon snabbt drog undan lakanet. Det var verkligen ett lik. Ett uttorkat, mumifierat kvinnolik i blå kläder. På hennes fingrar glittrade ringar. I hennes långa, blonda hår satt snoddar av guld. Det är drottningen, tänkte Annelie och kände hur andan stockade sig i halsen på henne.

Mink reste sig på tå och ryckte av mannen hans slokhatt. Han svor till när den for i en vid båge in i den öppna spisen, där den genast fattade eld. Flickan tittade upp i hans orakade, magra ansikte och viskade:

– Pappa? Har du också kommit tillbaka?

Annelie kände igen honom, som man känner igen någon i en dröm. Hade han varit hennes make en gång i tiden? Hade han verkligen varit kung? Han såg mera ut som en bonde. Hennes blick fastnade vid hans ena hand, som krampaktigt höll i den döda kvinnan. Där skymtade något. En tatuering. Den röda draken: tecknet på krönt kunglighet i Riket.

***

De frös. Fängelset var en liten byggnad av glest sammanfogade stockar i ett hörn av borggården. Där fanns inga möbler, ingen belysning och ingen toalett.

– Jag sade att det här var en dålig idé, sade Gösta. Gjorde jag inte det, kanske? Men ingen lyssnade, som vanligt. Vi skulle aldrig ha kommit hit!

Micke kröp ihop i sin täckjacka. Det här var inte alls vad han tänkt sig. Men han hade i alla fall kameran, som hängde i en rem om halsen och skavde hemtrevligt mot revbenen. Snabbt tog han fram den, aktiverade blixten och hörde det välbekanta vinandet när den laddade upp. Fingret fann avtryckaren. Han tog en bild.

– Vad är det där för trollkonster! utbrast Annelie. Sluta genast!

Hon stod med armarna i kors i sin långa blå klänning och försökte låtsas som om hon inte frös. Det gick dåligt.

– Sluta spela teater, sade Micke. Det är bara vi här inne.

– Tänk på vem du talar till, sade Annelie. Jag känner inte dig, demon!

Gösta tittade på Micke och knackade sig i pannan med ett pekfinger.

– Hon är illa däran, sade han. Värre än någon annan jag sett. Det kommer att skynda på förvandlingen.

Annelie knep ihop läpparna. Det här var ett missförstånd. Blå skulle snart komma och befria henne. Men hon kände sig ändå orolig. Hon vände sig in mot ett hörn och gläntade snabbt på slitsarna i den blå klänningen. Drakens röda ansikte grinade mot henne genom dunklet. Den såg större ut än när hon tittat på den sist. Hon släppte kjolen och drog i urringningen. Förut hade drakens stjärt slutat strax nedanför armhålan. Nu syntes de fjälliga fenorna i höjd med nyckelbenet.

– Du vet väl vad som händer om du stannar kvar i den här världen? sade Gösta. Draken fortsätter att växa. Snart täcker den hela dig. Du blir förvandlad till en drake själv, och då är det kört. Enda sättet att stoppa det är att åka hem igen.

– Jag är hemma, sade Annelie. Det här är ett misstag. Det kommer snart att vara uppklarat.

– Visst. Säger du det, så.

Dörren öppnades. En fyrkant av ljus syntes och mot den en kvinnas silhuett. Det var Britt. Micke for upp och smällde av en fotoblixt i ansiktet på henne i ren förtjusning.

– Sluta med det där! sade hon. Lyssna noga nu istället! Jag har fått jobb som piga, men jag har inte tillstånd att prata med er. Jag vill bara säga att ni kan vara lugna. Jag har hittat på ett sätt att rädda er.

– Hur då?

– Ni blev sedda när ni var med Arak i bergen. Av några som kommit hit före oss, menar jag. De är helt förvandlade, men några av dem kan fortfarande tala så att man förstår. De kommer att hjälpa er. Men då måste ni vara utomhus. Kom ihåg att titta uppåt!

– Stopp där, vad menar du – började Gösta misstänksamt, men Britt hade redan vänt och gått ut.

De fick vänta i flera timmar. Kylan tilltog. Ute på borggården hördes ljudet av arbete. På ett ställe var fängelset så otätt att man kunde kika ut genom en springa, och genom den kunde Micke se arbetare släpa förbi trädgrenar och stora knippen med ris.

– De kommer att bränna oss levande, sade Gösta.

– Blå skulle aldrig tillåta det! sade Annelie.

– Klart han skulle. Han tror att vi är demoner hela bunten. Det kanske vi är också, om man ser det ur hans synvinkel. Drakar och demoner.

Annelie kliade sig genom kläderna. Tatueringen kändes som ett otäckt eksem. Hon stack handen innanför klänningen och drog naglarna över huden. Torr hud, vass, som fjäll. Det här var inte möjligt, tänkte hon.

– Jag måste pissa, sade Micke ynkligt. Kan ni titta bort?

Han ställde sig i ett hörn och drog ned gylfen. De andra hörde hur han kved till.

– Den är grön, sade Micke. Som en boaorm!

– Du trodde väl inte att du var immun? sade Gösta. Det här drabbar oss alla. Det sade jag ju.

Ljudet av skrällande trumpetstötar hördes. I nästa sekunde rycktes dörren upp och vakter vällde in i fängelset. Micke, Annelie och Gösta fördes ut i ljuset och såg äntligen vad som byggts upp på gårdsplanen. Det var naturligtvis ett bål. Några plankor bildade landgång upp till toppen, där en liten plattform var byggd runt en tjock stolpe.

Det kan inte vara sant, tänkte Annelie. Jag drömmer. Ja, nu drömmer jag på riktigt. Men plötsligt var det som om pusslet av minnesfragment gick ihop. Hon hörde inte hemma här. Hon var ingen drottning. Hon var reporter på Enstabladet, och nu skulle hon brännas på bål.

Vakterna knuffade dem upp för plankorna. Ris och grenar gungade under dem. Ett gungfly till hopp. De skulle bli räddade uppifrån, hade Britt sagt, men hur? Annelie såg ingenting som kunde hjälpa dem. Bara balkongen. Där stod Midnattsblå och Mink. De bar sina kungliga kronor. Mannens ansikte var som sten, flickans också. Ändå var de hennes familj, det kände hon fortfarande.

– Det här går inte, sade Micke. Jag är inte med längre! Jag vill gå hem!

Vakterna tog fram rep och band deras händer vid stolpen. De band hårt. Någon körde in en fackla bland riset. Det sprakade i de torra kvistarna och rök började pyra.

– Helvetes jävla skit, mumlade Gösta och kikade upp mot den gråvita vinterhimlen.

Snart brann det ordentligt. Hettan steg i vågiga sjok omkring dem. Annelies ögon rann. Rök och skräck. Hon hade aldrig upplevt det förut. Aldrig varit så nära. Ren skräck för döden: det var alltså så det kändes. Och den enda man hon någonsin älskat stod och tittade på.

Annelie höjde blicken en sista gång. Och plötsligt fick hon se dem. En flock av märkliga fåglar bakom fästningens tak. Långa, förhistoriska halsar, utspärrade klor. Och så ljudet från vingarna, som när man skakar ett lakan från en balkong. Några som kommit före oss från vår egen värld, tänkte Annelie. Några som hunnit bli helt förvandlade.

De var säkert tio drakar. Röda, blå och gröna fjäll glimmade i det matta ljuset. Några av de mindre svepte väsande ett varv runt gården. Vakterna spände sina bågar och sköt. Pilarna studsade mot drakfjällen. Drakarna vräkte omkull skyttarna, rispade upp deras läderbrynjor och deras vinterbleka skinn med klorna. Skriken ekade över borggården.

En av drakarna sänkte sig ned på toppen av stolpen och sträckte fram en lång, rakbladsvass klo. Anneli trodde först att den skulle ge sig på henne, men så förstod hon att klon var till för att de skulle kunna skava sönder sina rep. När det var gjort, sänkte varelsen ned en vinge som ett blodrött brandsegel och lät Micke och Gösta klättra upp. Där uppe satt redan Britt, fastklamrad vid en sele av repstumpar.

– Det kommer en annan och hämtar dig! ropade hon till Annelie.

Draken lyfte, och en annan kom i dess ställe. Den var enorm och silvergrå. Annelie sträckte upp armarna.

– Här är jag! skrek hon.

Men draken flög förbi henne och landade på balkongen. Midnattsblå lyfte upp Mink på den silverglänsande ryggen och tog sig själv upp bakom henne. Så lyfte draken igen och landade på stolpen över Annelies huvud. Mannen sträckte ned en hand.

– Kom! sade han! Vi flyr tillsammans!

Han var fortfarande vacker. Fortfarande fick han henne att kippa efter andan, glömsk av allt omkring dem. Villigt lät hon sig lyftas upp på drakens rygg och bindas fast där. Mink satt framför henne, liten och varm med det mjuka håret fladdrande mot Annelies läppar. Bakom henne satt Blå med armarna hårt om hennes midja.

– Jag bryr mig inte om att du är en demon, viskade han i hennes öra. Inte Mink heller. Hon har redan förlorat sin mor en gång, och det skall inte få hända igen. Nu flyr vi upp i bergen alla tre!

Draken lyfte med ett ryck och steg rakt upp, högt över borgens tjärade spåntak. Farten fick det att snurra i huvudet på dem. Mink skrattade av fröjd och lät hälarna i de röda skorna trumma mot drakens blanka fjäll.

– Mot bergen! ropade Midnattsblå.

– Mot bergen! svarade Annelie, och hon hade aldrig varit så lycklig i hela sitt liv.

***

Micke såg ängen nedanför sig. Han var sjösjuk, på gränsen till att kräkas, men förskräckelsen höll spyan på plats medan draken gled ned i en mjuk sväng och landade på gräset med en duns. Yr gled han ned på marken. Gösta hade redan tagit fram sin slagruta och börjat gå över ängen. Britt talade med draken som burit dem.

– Var är Annelie? frågade Micke. Hon följer väl med oss hem?

– Tyvärr inte, svarade Britt. Drakarnas pris för att hjälpa oss är att en av dem får följa med tillbaka till vår värld. Då kan den bli människa igen. Men för att det skall fungera, måste Annelie stanna kvar.

Gösta hojtade. Han vände sig mot dem, vinkade, och var i nästa ögonblick försvunnen, tillbaka i sin egen värld. Micke skyndade mot platsen. Bakom honom kom en av de mindre drakarna med tunga, skuttande steg. Den var gul. Levande eld tycktes strömma under dess fjäll. Andedräkten var het, nästan glödande. Den rusade fram, tog hjälp av sina vingar och glidflög de sista metrarna fram mot stället där Göstas fotspår slutade. Som ett barn på väg till cirkus sträckte den på halsen, skriade och försvann i tomma intet. Micke tvekade.

– Det är ingen fara, sade Britt. När den kommer hem igen vänds processen. Den borde vara människa igen om bara några veckor.

– Och Annelie? Blir hon människa då också, kvar här i Riket?

– Man kan alltid hoppas. För att ge henne bättre chanser, kommer vi att ta med oss en person som hör hemma här i Riket till vår värld. Jag har läst något i böckerna om att det går att göra så.

– Vem skulle det vara, som är beredd att offra sig på det sättet?

– Den enda som inte har något att förlora. Drottning Illerklo.

En liten, blåskimrande drake landade framför Micke. Den skakade ned något från håligheten mellan skulderbladen. Det var det torra drottningliket. Micke hoppade åt sidan, och nu var det verkligen nära att han kastade upp. Men Britt lyfte upp kroppen som om den varit ett sovande barn.

– Nu tar vi Annelies dubbelgångare med oss, sade hon bestämt. Det är det enda vi kan göra för Annelie just nu. När vi kommer hem, kan vi läsa i böckerna och se hur det går för henne. Men ta steget nu, för all del!

Och Micke tog steget. Han klev ut i skogsbrynet, i blåbärsriset, i augustivärmen, och ryckte genast upp armarna för att skydda ansiktet. Framför honom flammade eld. Det bruna pepparkakshuset stod i ljusan låga.

– Böckerna! ropade Micke. De brinner inne!

Bredvid den så gott som övertända byggnaden stod draken och trampade nervöst. Huvudet hängde skamset och vingarna ryckte. Den hade tydligen blivit ivrig och inte kunnat tygla sin eldsprutande käft när den kom hem till sin egen värld igen. Men böckerna, böckerna, de fick inte försvinna på det här sättet!

– Vi måste rädda dem! skrek Micke. Annars får vi aldrig veta hur det gick för Annelie!

Gösta och Britt tvekade. Eldskenet målade deras ansikten röda. Något i Göstas blick sade att han inte skulle sakna källaren full av magisk litteratur. Han skulle andas ut när allt var sot och aska.

Micke sprang upp på förstun och ryckte upp dörren.

– Kom tillbaka! ropade Britt. Det är inte värt det!

Hela huset var rökfyllt. Men Micke såg någon meter framför sig. Utan att tveka rusade han ned för källartrappan. Rummet med böckerna var nästan helt svart av rök. Jag kommer inte att kunna rädda dem allihopa, tänkte han och kände en våg av sorg skölja över sig. Blundande sträckte han ut händerna och drog ut en volym på måfå från hyllan. Så tog han en till, och en till. Han började känna sig stum i huvudet, som om han snart skulle svimma. Inte ännu, tänkte han. Bara några böcker till. Då märkte han hur någon tog honom under armen och släpade honom upp för källartrappan igen. Han kämpade emot. Två av böckerna föll ur hans famn. Med den tredje i famnen tumlade han ut på gårdsplanen. Där låg han, hostande och med ögon och lungor svidande som av klorin. Han hörde ljudet av sirener och anade ett pulserande blåljus och händer som lyfte honom upp på en bår. Men han släppte inte boken. En hade han trots allt lyckats rädda. En enda bok om Riket.


– Är du klar?

– Ja. Gösta och Britt kan intyga att vartenda ord är sanning. För du tänker väl förhöra dem också?

Polisen lutade sig fram. Det föll hudflagor från hans hårfäste ned på skrivbordsunderlägget av grön plast.

– Jag har redan förhört syskonen Björnsson, sade han. Tyvärr så bestyrker de inte din berättelse på något sätt. De säger att du kom ensam för att intervjua dem. Annelie var alltså försvunnen redan då. Sedan kom du tillbaka för att spionera på dem. Förmodligen rekognocerade du för att veta var du bäst kunde gömma liket.

– Det där är lögn! sade Micke.

Han skakade på huvudet. Polisen ljög. Gösta och Britt skulle aldrig ... eller skulle de?

– Syskonen Björnsson hade varit på Ultraköp och handlat, fortsatte polisen obarmhärtigt. När de kom hem stod deras hus i ljusan låga. De ringde räddningstjänsten, men innan brandkåren hunnit fram, fick de syn på dig genom källarfönstret när du försökte stjäla deras antika böcker. Gösta gick in och räddade ditt liv. När rökdykarna kom stax efteråt, hittade de Annelie Nilssons lik nere i källaren också.

Mickes hand darrade när han sträckte den mot innerfickan. Nu måste han visa fotona. De skulle förklara allting. Missförstånden skulle redas upp och allt skulle bli bra igen.

Han spred ut bilderna framför sig på bordet. Plötsligt, i det skarpa lysrörsljuset, såg han dem genom polisens ögon. Ett suddigt foto av Britt böjd över en skrivmaskin och en bok i en mörk källare. Ett par bilder på några personer i ålderdomliga kläder i ett illa belyst rum. Annelie i lång, blå klänning. Hon såg arg ut, och rädd. Rädd för sitt liv. I det ögonblicket förstod Micke att loppet var kört. Det var som om ett relä slog till i hjärnan på honom.

Polisen harklade sig. Han tog en klunk kallt kaffe och svepte handen över skrivbordet för att rensa det från mjäll.

– Jag tror att det var så här, sade han och tittade på Micke med sina kalla myndighetsögon. Du dödade Annelie Nilsson under den där lajv-utfykten. Du gömde henne i skogen, men blev sedan rädd att hon skulle återfinnas. Så du tänkte placera liket i Göstas och Britts hus och bränna ned kåken. Men du blev girig. De antika böckerna lockade. Trots att du redan tänt på huset, försökte du få med dig så mycket av boksamlingen som möjligt. Brandrök är farliga saker. När Gösta och Britt oväntat kom hem, fick de rädda dig. Sedan kom brandkåren och hittade liket. Detaljer som motiv till mordet tänkte jag att du skulle fylla i åt mig. Men först är det läge för dig att erkänna. För du tror väl inte att jag köper det här dravlet?

Han satte ett pekfinger på den lilla hög sidor som var kvar att boken.

Micke tittade på polisen. Han hade röda, fjälliga kinder, nästan som på en drake. Det hela kändes med ens komiskt. Om han bara visste, tänkte Micke. Och så började han skratta. Högt. Hjärtligt. Och han skrattade ända tills man förde honom till arresten, och sedan till akuten, och sedan till det unket doftande gruppboendet där ingen någonsin störde honom med flera frågor. Där fick han vara ifred. Och ibland, när han satt på taket under stjärnorna och spejade, hände det att han skymtade en eldgul drake vars fjäll glänste som guld när den flög förbi månen mot vinden.

Vill du kommentera ovanstående novell?
Klicka i så fall här för responsblanketten
eller delta i diskussionen på Enhörningens diskussionsforum.



[Tillbaka till Näthörningen]